Paavo Rautio, ledarskribent i Helsingin Sanomat (22.10), sätter med en träffande retorik ord på det som har hänt: en väckelserörelse med kyrkliga förtecken har dragit över det finländska samhället. Dess absoluta hjärta hittar man i vanliga familjer, vanliga vardagssammanhang, vid kaffebord och i skolor. Fostrare har fått besvara frågor om tro och människovärde – och ofta fått treva i minnets gömmor efter det de hört i skriftskolan och på religionstimmarna. Rautios slutsats är att det släkte som nu växer upp troligen är betydligt mer kyrkokritiskt än sina föräldrar, och obevekligt mot det som de uppfattar som kränkningar av människors värde.
Men samtidigt handlar det här om ett tillfälle för kyrkan: Nu är folk intresserade av vad som sägs och lärs! Då skulle det ju gälla att tydligt kunna säga vad det är man har att komma med.
Parallellt med klicka-ut-fenomenet växte en annan reaktion. De vanliga kyrkomedlemmarna vaknade. De som förment brukar kallas de passiva, men som lika väl kunde kallas de tysta. De började synas i tidningsspalterna och på forumen, speglades också på ledarplats och i kolumner – för medlemmar i kyrkan finns det i alla led, också bland journalister.
Rösterna speglas även på Kyrkpressens insändarsidor i detta nummer. En del av dem som har ringt och kontaktat oss den senaste tiden har ibland inte haft något i textväg att dela med sig, men de har haft ett stort behov av att tala kyrka med någon, ibland för allra första gången.
Det är mer än välkommet att de här rösterna nu tar den plats som tillhör också dem. Det de säger är att kyrkan trots allt är viktig för dem, att de bryr sig, och följaktligen uttrycker de ofta också oro för vad som ska hända med den nu.
Visst finns det också många som i samma omsvep bekänner sin sviktande kyrkoidentitet och säger att också de har funderat på att ta steget ut. Men inte än. Inte för att andra gör det, inte just nu. ”Har jag varit med så här länge fortsätter jag nog livet ut”, sade en av dem som radio Österbottens reportrar hade fångat i en gatugallup.
Det här betyder att det fortfarande finns en enorm kraftresurs som uttryckligen är ”för” kyrkan. Hur ska kyrkan ta den tillvara? Varför vill de stanna? Och vad är det som gör att ett mera aktivt engagemang inte känns bekvämt?
Samtidigt som kyrkan nu brottas inför öppen ridå på folkkyrkoscenen för att ge efterlängtade svar på de sexualetiska frågor som så länge varit något av en intern fråga i biskops- och kyrkomöten finns det också ett uppdrag som inte alls borde vara lika krångligt och smärtsamt.
Det handlar om att oblygt lyfta fram det goda som kyrkan faktiskt har att erbjuda sina medlemmar.
Orsakerna till att kyrkan uppskattas är av naturliga skäl en blandning av känslo- och nyttovärden och spiritualitet, och det är inget fel i det. Den evangelisk-lutherska kyrkans ansikte ska spegla en hängivenhet i guds-tjänst, både för människor och Gud.
Men att motivera en folkkyrka i första hand ur nyttosynpunkt är tveeggat från kyrkans håll. Krasst sett: Registrera sitt civilstånd kan man göra utan kyrka. Begravningsväsendet kan säkert ordnas på annat sätt om det blir tvunget. Diakonin sköter redan i dag det som statlig och kommunal service inte längre mäktar med, så om den upphör går passningen i retur.
Det kyrkan gör är viktigt. Men den andra dimensionen går inåt, på det andliga djupet, och handlar om vad kyrkan är.
Kyrkan är bland annat den plats där människor generöst ska få dela med sig tillsammans av glädjen över hur Gud griper in i deras liv. Den glädjen och är inte ämnad att hållas privat, det är den för stor för.
Ett ”gillar” i det sammanhanget räcker inte på långa vägar.
