God vilja i snålblåst

Ledare. Det är insamlingstider. Kampanjer och huttrande sparbössefolk utmanar vår goda vilja.
”Jag kan fast ge hundra mark. Men då vill jag ha ett foto på mottagaren med min hundralapp i handen. Före det ger jag inte ett penni.”
9.9.2010 kl. 00:00

Ett autentiskt uttalande som i ett nötskal komprimerar stora och komplicerade frågor, orsak och verkan när det gäller välgörenhet. Vad får oss att donera pengar? Vad måste de som samlar in pengar göra för att gå oss givare till mötes? Vad resulterar det handlandet i? Vilka är våra grundmotiv för att ge bort av vårt eget? Och är givande bra också för oss själva?

Allt som oftast synar vi kritiskt välgörenhetsorganisationernas mål och metoder. Mera sällan, eller aldrig, förekommer en kritisk granskning av oss som givare. Handen på hjärtat, vilken välgörenhetsorganisation skulle ens våga försöket? Allt de har att spela (oss) med är att lirka, locka och pocka. Och vi är nyckfulla och ambivalenta som höstvindarna.
Frågan om hur stor andel av en donation som verkligen når fram används ofta som en retorisk sådan för att låta bli att ge. Naturligtvis behövs det stor transparens i verksamhet av det här slaget, för allt går att missbruka – även den goda viljan.
Men sanningen är att alla seriösa välgörenhetsorganisationer kämpar med att hålla kostnaderna för administration nere. Samtidigt är det just vår önskan om att ”se min hundralapp på foto” som driver upp dessa. Donatorernas krav på ett ansikte, ett namn, personlig kontakt hyvlar av varje donerad cent. I den hårdnande konkurrensen mellan organisationerna blir låga omkostnader ett trumfkort att kunna visa upp. Det i sin tur leder till varierande och ibland gråtonad praxis mellan organisationernas sätt att bokföra och redovisa kostnaderna. Vi tvingar dem till det, genom vår ovilja att ge generellt och utan adressat.
I Sverige har 110 organisationer, däribland stora insamlare som Röda Korset, Cancerfonden och Frälsningsarmén, gått samman i ett etiskt intresseorgan, Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, för att skapa överenskomna spelregler. Relativt nya Ansvarsfullt Donerande r.f. i Finland har bara ett dussintal medlemmar, och de stora har hittills valt att stå utanför. Det gör att det i grunden är vi donatorer som för takten i organisationernas tävlan om vår välgörenhet. Och plötsligt skorrar våra krav om ”etiska insamlingar” onekligen lite falskt.

Varför ger vi bort pengar? Forskning i altruism visar att motiven är blandade, och oftast omedvetna. Den personliga erfarenheten spelar en stor roll. Allt som har kopplingar till våra egna upplevelser, gärna nostalgiska sådana, öppnar börsarna. Tsunamin i ”vårt” semesterparadis berörde – kanske inte så mycket på grund av lokalbefolkningens lidande som på grund av de turister vi identifierade oss med. Pakistan är ingen semester-ort, vilket insamlingarna för översvämningen fått känna av.
Motivet att förändra världen, göra en skillnad, är i grunden inte heller rent altruistiskt, eftersom det ger givaren en mental tillfredsställelse av att ha uträttat något. Uppenbart själviskt är däremot att ge för att bli sedd. Innekampanjen Giving Pledge, som riktar sig till amerikanska miljardärer är den nya statusmarkeringen av rang.
Sist och slutligen hjälper varje slant ändå människor i nöd.
Men slutligen finns det också en djupt rotad egenskap hos människan som säger att det är gott att ge. Ett amerikanskt forskarteam upptäckte signaler av välbehag i hjärnan bland försökspersoner när de donerade. Den schweiziske neuroekonomen Ernst Fehr har väckt stor uppmärksamhet för sin upptäckt att människan inte enbart drivs av egennytta, utan också av ett medfött rättvisebehov.

Med sitt Tillitsspel visade han hur redan treåringar fattade beslut som belönade både dem och andra. Med ett förbehåll: De andra tillhörde konsekvent ett ”vi”. När godiset i spelet tillföll någon utanför klassen lät barnen bli att belöna dem även om det inte kostat dem något.
Den kristna tron handlar om att vända blicken utåt. Att vidga ”vi” och minska ”dom”. Är det inte det talet om ”nästan” handlar om? Att intill dig står det en annan människa. Och intill henne ytterligare en till och en till …
I den andan har det gjorts och görs fortfarande mycket gott, i det tysta, i det lilla och kontinuerligt. Det är en trosbekännelse i handling som bejakar det goda som all snålblåst till trots också finns nedlagt i varje människa.

May Wikström



Jubileum. Under sin uppväxt i Nykarleby var Zacharias Topelius en flitig kyrkobesökare. Den söndag han inte varit i kyrkan skrev han ”okyrka” i sin dagbok. Kom han för sent till gudstjänsten gick han upp på läktaren för att inte störa. 12.1.2018 kl. 17:53

förföljelse. Nordkorea och Afghanistan är de farligaste länderna att leva i som kristen. Nordkorea har toppat listan flera år men nu har den tvivelaktiga äran att inneha tätpositionen hotats av Afghanistan. 10.1.2018 kl. 13:22

ärkebiskopsval 20. Esbobiskopen Tapio Luoma är först ut i KP:s fem kandidatporträtt 4.1.2018 kl. 15:35

jul. Ett ord på bara tre bokstäver. Men ett ord som framkallar så mycket känslor, minnen och gläjde. Men också sorg. Karin Erlandsson berättar om minnen av sin barndoms jular. Och hur hon ser på julen idag. 22.12.2017 kl. 09:39

julevangeliet. Det var tur att julevangeliet skrevs av en så förnuftig och sansad människa som just evangelisten och läkaren Lukas. Hade han inte tagit sig an uppdraget hade julevangeliet kanske skrivits av en Terjärvbo. Eller ännu värre, en sportreporter... 21.12.2017 kl. 09:15

Kyrkpressen. Nummer 50 på webben redan idag. 15.12.2017 kl. 17:16

Helsingfors. Biskop Teemu Laajasalo önskar helsingforsarna en jul utan vardagssorger. 15.12.2017 kl. 10:00

psykisk ohälsa. Över en miljon finländare drabbas varje år av psykisk ohälsa. Föreningen Sympati hör till dem som sprider kunskap, öppnar sina dörrar och delar erfarenheter för att främja mental hälsa. 14.12.2017 kl. 15:12

upprop. #sanningenbefriar heter kampanjen som samlar in berättelser om övergrepp och trakasserier i församlingar och kyrkliga sammanhang. 12.12.2017 kl. 09:00

viborg. Skyddshemmet Dikoni i Viborg invigdes för några veckor sedan och glädjen var total. Kyrkpressen var med. 6.12.2017 kl. 12:48

ärkebiskopsval. Det kommer antagligen att behövas en andra omgång i ärkebiskopsvalet. Det är också sannolikt att Esbobiskopen Tapio Luoma är av de två som går till andra omgången. Åtminstone om man får tro på stödet just nu. 5.12.2017 kl. 14:38

Dammenbrister. 29.11.2017 kl. 11:23

Trakasserier. Också i kyrkan och i kyrkliga sammanhang sker sexuella övergrepp och trakasserier. 29.11.2017 kl. 11:03

Trakasserier. Skammen ska placeras där den hör hemma. Inte hos den som fick sina gränser överträdda, utan hos den som överträdde gränserna. 29.11.2017 kl. 09:55

asylpolitik. Asylsökande som blivit kristna måste utvärderas, men hur kan man mäta tro? Hundratals asylsökande i Finland har döpts och på Migrationsverkets och rättsväsendets lott faller att utvärdera äktheten i deras omvändelse. 24.11.2017 kl. 09:48

DEMONSTRATION. Ett ryskt par, en rysk-ukrainska och en finlandssvensk har demonstrerat vid ryska ambassaden varje söndag i snart ett år. – Mitt liv har blivit rikare, trots en tragedi och någonting som känns upprivande för oss alla, säger Rabbe Tianen. 22.2.2023 kl. 19:13

NÄRPES. När en ny folkrörelse tar över makten i en församling går det inte helt problemfritt. Det visar erfarenheten i Närpes, där en del anställda upplevt sig ifrågasatta av nya förtroendevalda. 22.2.2023 kl. 08:26

Ukraina. ”Jag har börjar läsa nyheterna. Är jag vuxen nu?” Den tolvåriga flickans fråga illustrerar hur barnen i Ukraina berövas sin barndom. 22.2.2023 kl. 07:41

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan har ersatt fakturatrafiken och löneräkningen i församlingarna med servicecentralen Kipa. Det kostar nio miljoner euro om året. Otympligt, tycker kyrkoherde Hans Boije i Vörå. Han tycker att församlingarna ska få välja bort Kipa – om de vill. 21.2.2023 kl. 19:00

Ukraina. ”Lidandet är outhärdligt och antalet förlorade människoliv är stort. Ukrainarna behöver all hjälp och allt stöd de kan få.” 20.2.2023 kl. 18:59