Så tänker jag när lillebror för tionde gången klättrar ut ur spjälsängen då det är meningen att han ska sova. Varför skulle han ligga där, han kan ju klättra? Han kan ju vigt slänga benet över kanten och sedan underhålla sig själv med att knäppa på tv:n (han kan!), peta ut innehållet i mammas läppomada och smeta ut det på kinderna (så gör man med salva!) eller hoppa längd från föräldrarnas parsäng (han landar alltid på fötterna).Han är stark, uthållig och oberörd av all kritik. Ett vikt hushållspapper blir en tidning som han läser med en allvarsam rynka mellan ögonbrynen. Han vet minsann hur världen fungerar och hur den ska tolkas.
Under pappas ledning har han stiftat bekantskap med musikens stora namn, och det har lärt honom att alla statyer och porträtt heter Bach. ”Det är Buddha”, upprepar jag uppgivet om en bild vi hittar i en inredningstidning. Han tittar på mig som om det var synd om mig, stackars ovetande mamma. ”Bach”, säger han bestämt. Sen är den frågan slutdiskuterad.När storasyster förlorar tålamodet med en bror som använder henne som trampolin händer det sig att hon kallar honom dum. Det gör honom bara bekymrad över hennes okunskap. Tålmodigt rättar han henne, han är ju en ”snäll pojke”. Det skulle aldrig slå honom in att bli sårad över ett sådant missförstånd.En tvååring som vuxit upp i åtminstone relativ trygghet kan, vet och behärskar allt. Snart, läser jag i barnuppfostringsboken, kommer han att rasa ner i trotsålderns avgrund och förlora fotfästet helt. Men än är han kung.
Vi kan alla lära oss av honom.
Tänk att se sig själv i spegeln på morgonen och säga: Jag ser bra ut. Jag är älskad. Jag är snäll. Ingen kan kuva mig.
Att älska människan i spegeln.
