Marja-Liisa Laihia, sekreterare för mångkulturellt arbete vid Kyrkostyrelsen, får ofta e-post eller samtal av församlingsanställda som undrar hur de borde förhålla sig till de fattiga vandrarna från öst. Enligt henne är utgångspunkten för diakonalt arbete att bemöta alla människor som likvärdiga, oberoende av etnicitet och religion.
– Tiggare har lika stor rätt till diakonal hjälp som andra. Kyrkan behöver inte följa kommunernas eller städernas princip för bemötandet av medmänniskor ifall deras linjedragningar uppfattas som etiskt tvivelaktiga.
För närvarande håller kyrkostyrelsen på att utarbeta ett ställningstagande i frågan som ska publiceras i augusti. Kyrkostyrelsen planerar även att göra upp direktiv till församlingarna. Hur och när det sker är ännu oklart.
Matkassar och tudelning
I Borgå syns romska tiggare tidvis i gatubilden. Enligt diakonissan Irina Lemberg har församlingen inte hittills hjälpt dem på något sätt.
– I synnerhet äldre berörs illa av att se dem. Själv känner jag mig tudelad i frågan. Tiggariet kan vara organiserat och det kan hända att de slantar som tiggarna skramlar ihop kan hamna i högre uppdragsgivares fickor.
Eventuella åtgärder för tiggarnas väl har inte diskuterats i församlingen.
– Just nu är jag den enda diakonissan på jobb och vi har fullt upp med att klara av det som vi redan tagit på oss.
Lemberg tror inte att det är en lösning på problemet att förbjuda tiggeri. I stället hoppas hon att beslutsfattare på EU-nivå ska hitta ett sätt att hjälpa de rumänska tiggarna i deras hemland.
Enligt diakon Gerd Erickson i Vasa söker församlingen inte aktivt upp de tiggare som finns i staden. Däremot får de som självmant kommer till diakonimottagningen hjälp.
– Vi brukar ge tiggare med familj en matkasse. De är också välkomna till våra parkcaféer och övriga tillställningar. Övriga hjälpåtgärder är knepiga eftersom de är tillfälliga klienter utan fast adress.
Enligt Erickson är det svårt för diakoniarbetarna att hjälpa alla nödställda. Hon välkomnar aktuella direktiv från kyrkostyrelsen och ser det som viktigt att till exempel socialbyrån, församlingen, polisen samarbetar för att göra upp gemensamma spelregler och utbyta information.
– Om vi vet hur socialen och övriga instanser hjälper är det enklare att veta hur vi ska hjälpa.
