Det går ett stilla sus genom tystnadens rum, det drar i sprickor och håligheter. Kyrkans små övertonsfyllda klockor lägger sig som en gobeläng över ofullkomligheterna. Ringarens taktfasta hantering av himlaspelet ekar mellan stammarna, kallar på stela kroppar gömda i skuggorna, bländade av ljuset. Det krävs mod att ingenting göra, att ingenting säga i tystnadens rum. Mod att gå och att lämna, mod att lyssna utan att höra, veta utan att förstå.
I den lilla matsalen rör sig gestalter som marionetter, ovana vid rummet och medvandrarna. Små ljuslågor leker med glasväggens skarpa skuggor, doften av bröd och färska grönsaker söker sig till näsa och gom. Korta ögonkast testar revirets gränser, ur en högtalare flödar mjuk musik. På en gång främmande och välbekanta delar vi samma osäkerhet och förväntan, hopp och förtröstan.
I kapellets ljusdunkel skjuter tonerna små rotskott upp mot stjärnorna. Varje andetag puffar ut tankeslingor mot taket. Överflödiga meningar droppar ljudlöst på golvet. Här finns en närvaro som inte kroppen ser och anden bara anar. Vi är många men ändå är vi bara en, snart kanske ett.
Som en spindel ljudlöst vakar över sitt nät väntar Gud på att min själ ska fastna i detta ogripbara.
