Vi träffas på sommartorget i västnyländska Bromarf där Henrik Perret firat sina somrar sedan 1957. Själva smultronstället ligger några kilometer därifrån, nära hans mormors barndomshem.
– Där gick jag i skriftskola för min morfar och i den konfirmerades jag, säger han och pekar på kyrkan. Prästen hette Uno Gräsbeck och var på sin tid en väckelseförkunnare av format.
Den gamla kyrkan alltså, den som brann 1979. Den nya byggdes upp på samma plats.
Trettio år med kyrkliga böcker
Kantorn lät honom spela på kyrkans orgel. Men musiken blev inte hans levebröd, den biten har han lämnat åt kusinerna på den gräsbeckska sidan. Men trettio år har han varit ”inblandad i de kyrkliga böckerna” som han säger, suttit i handbokskommittéer och psalmboksutskott och lämnat efter sig bland annat tre psalmer i vår psalmbok. ”Beställningsverk” säger han anspråkslöst men drar en historia från ett av sina många kyrkomöten:
– Krogmusik tyckte en av biskoparna och satte tummen ner för den psalmen.
– Ja, den musiken känner ju herr biskopen till, sa Perret och skrev en alternativ melodi som röstades in.
Att plocka fram en favoritbibelbok visar sig svårt. Det lyckas när han begränsar sig till Gamla Testamentet och väljer två: Första Mosebok som hans senaste teologiska artikel för övrigt råkar handla om: ”En zipfil som öppnar hela Bibeln”, motiverar han.
Psaltaren å sin sida innehåller livets hela spektrum, lovsång och tack men också sorg och bitterhet, ångest och förtvivlan.
– En mycket kontextuell bok.
Starkt medicinskt intresse
Henrik Perret har kommit till Bromarf kyrka i en röd räddningsbil. Den frivilliga räddningstjänsten är en krävande hobby som förenar hans teologiska och medicinska intressen.
Kring festligheter som nyår, valborg och skolavslutning, nu senast vid Hangöregattan, samverkar de frivilliga räddningstjänsterna inom den tredje sektorn. Plåstrar om, för till sjukhus och tar hand om slocknade.
På sin tid ”pryade” han över tusen timmar på läkarambulansen i huvudstaden och har en ambulansförarexamen i bakfickan. Ett engagemang som ledde till hans enda ”avhopp” från de kyrkliga rullorna, för att jobba som verksamhetsledare för läkarhelikoptern Medi-Heli under ett par, tre år.
– Det är bra för en präst att arbeta med kroppen, säger han.
Tron och familjen
Henrik växte upp på Mjölbollsta sanatorium som det då hette. Hans mormor samlade ibland personalens barn och berättade de bibliska historierna.
– Jag satt med hjärtat i halsgropen och lyssnade och undrade hur skall det gå för Josef i brunnen.
Hans troshistoria är en familjecentrerad sak där hans föräldrar, morföräldrar och fru är de som i olika skeden betytt mest.
– Det är en gåva att få växa upp i en kristen familj, säger han.
Med ett minus; det dramatiska vittnesbördet om ett förr och ett nu är inte hans story.
Han har aldrig tvivlat på Guds existens. Skriftskolan för morfar Uno var avgörande, men ”med fördröjning”, säger Perret och förklarar:
– Jag har alltid sett Jesus som min frälsare men inte alltid som herre i mitt liv.
Så det fanns en period under skoltiden när han hade eget band som spelade på skoldanser, för övrigt med svenska författaren Herman Lindqvist som trummis.
– Kanske det är mest för min egen skull jag blivit präst, funderar Perret. Har man tron som yrke tvingas man på ett annat sätt att hålla den andliga konditionen, om man nu kan använda ett sådant uttryck.
Det kyrkliga käbblet
Han var kyrkoherde i över 25 år i Markus församling, den som gick ihop med Lukas vid årsskiftet. I dag skulle han inte kunna bli kyrkoherde eller kaplan, knappast ens prästvigd. Bara vägen till biskop står fortfarande öppen.
Han tror inte det går att övertyga parterna i dagens ”kyrkliga käbbel” om vad som är rätt svar. Det är någonting man måste hitta tillsammans. Eller med en mer profetisk touche:
– Herren vill ge oss svaret tillsammans. Det ska inte komma från det ena eller andra hållet.
Han frågar också om man skulle föra samma diskussion om det var en verklig kris i Finland, och då menar han inte dagens recession.
Själv svarar han nej:
– Då skulle vi sitta vid samma bord och hitta lösningar.
Ge skäl för tron
Att ställa upp i biskopsvalet har skett i samförstånd med familjen men det har inte alltid varit så lätt; det är faktiskt tredje gången nu. Den här gången har kallelsen utifrån varit mycket målmedveten och stark.
– Min andel har varit att ge mitt samtycke. Jobbet är något man kallas till.
Vad han vill som biskop? Att kyrkan i ord och handling är en kristen kyrka som håller fast vid Guds ord,
– Kyrkan ska också höja sin apologetiska profil, ge skäl för sin tro. Kristen tro är något som ska integreras i ett samhälle som i dag har många stora värdebeslut att fatta.
Kyrkan har enligt honom ett exklusivt budskap, men ska vara inklusiv till sin attityd. Det borde vara möjligt för specifika grupper att ha starkare eller svagare band till kyrkan. Han ger Nokiarörelsen som exempel.
Det andliga arvet väljs bort
Den verkliga utmaningen i dag är att så många i vårt folk väljer bort det andliga arvet. Antalet dop rasar, ateismen ökar och man vill driva ut Gud ur det offentliga rummet.
Så kanske viktigast av allt är en kyrka som förkunnar Jesus Kristus på alla de sätt som i dag är möjliga och inte begränsar formaten.
Perret tar den finlandssvenska filmmakaren Klaus Härö, han med filmen ”Brev till pastor Jakob”, som exempel på ett lyckat kristet format.
TV-pjäsen ”Tuomio” (Domen) tar i sin tur upp olika frågor i formatet rättegång, en användbar uppläggning som inte är specifikt kristen.
– Tänk att följa med påskens händelser i det formatet, säger Perret. Tron och människornas övertygelse handlar ju egentligen om en rättegång där Kristus är ”åtalad”, vi kristna är vittnen, den helige Ande försvarsadvokaten och vårt samvete är domare och jury.
– Jag tror att många kristna sanningar kunde förkunnas också på detta sätt, med andra format där ”domen” överlämnas till tittaren.
Resurser i medlemmarna
Ytterligare ett format är samtalet.– Jag gör många reflektioner när jag hör på ett tal. Men alla tycker inte om tal eller föredrag. Vi måste öva upp oss i att föra samtal med människorna…
Perret berättar om operasångaren Martti Talvela som påverkades så djupt av sin roll som Paavo Ruotsalainen att han sökte hjälp i samma klassiska andliga böcker som Paavo själv.
När sedan Talvela höll tal vid invigningen av Jyväskylä universitets musikinstitution var det ett andligt vittnesbörd. ”Hans formulering minns jag inte, för pennan ville inte skriva och papperet blev visst vått”, skrev en rörd journalist vid Suomen Kuvalehti.
– Har kyrkan kunnat ta de resurser i bruk som finns i dess egna medlemmar, frågar Perret till slut.
