Vid gästhamnen i Jakobstad ligger Sixten och Linnea Ekstrands motorbåt förtöjd. Semestern har börjat och de två ska under drygt tre veckor i lugn takt ta sig hem till Borgå via Sverige, Åland och Houtskär.
– Att ge sig ut på havet öppnar nya, vida vyer, säger Sixten Ekstrand. Havet och skärgården ger själen ro och vila.
Att de sent omsider blev båtägare började med att en vän ville ha kompanjoner för att bygga en brygga.
– Jag gick med i projektet trots att vi saknade båt. Men när bryggan var klar kom tanken: Varför inte skaffa en båt? Idag är båten vårt andningshål. Det är här vi hämtar krafter för vintern.
Snart farfar
Havsviken bjuder den här dagen på små stillsamma dyningar. Båten är som en minivärld i sig. Allt nödvändigt finns behändigt inpackat och till hands.
Linnea och Sixten gick i samma skola och började sällskapa då hon var fjorton och han sexton.
– Det är väl ett skolexempel på hur man inte borde göra, ler han. Men för oss har det fungerat bra.
De sällskapade i fyra år och gifte sig sedan.
Numera gör de oftast sina båtresor på tumanhand. Två av barnen är vuxna och den yngsta är som bäst hjälpledare på ett skriftskolläger.
Sommarens stora händelse i familjen är att första barnbarnet väntas i augusti.
Ekstrand smakar på ordet farfar och tycker att det känns lite gammalt.
Österbottniska rötter
Barnen har inte sagt så mycket om hans kandidatur i biskopsvalet, men han tycker att de verkar lite stolta. Medan Linnea har funderat en hel del på offentlighetens pris.
– Men vi har stöttat varandra genom livet. Jag känner av hennes stöd också nu.
Han är österbottning och finlandssvensk.
– Mina föräldrar var jordbrukare. Jag har fötterna stadigt i den österbottniska myllan, men jag har sett rikedomen i olika regioner då jag arbetat i Pernå, Helsingfors, Åbo och Borgå. Det finns sådant som skiljer oss åt, men språket förenar.
Han köper alltid bussbiljett på svenska. Och börjar för det mesta på svenska i butiker.
Karamell i kyrkan
– Min gudstro kom med modersmjölken, förklarar Ekstrand. Mamma var den som aktivt förmedlade sin tro. Till mina tidiga barndomsminnen hör att jag och min bror var med henne på möten. Predikningarna var långa. Vi fick karameller för att hålla oss lugna.
Tron växte sedan i söndagsskola, junior- och ungdomsgrupper. Församlingen och förbundet Kyrkans Ungdom var naturliga delar av uppväxten.
– Någon dramatisk omvändelse har jag inte upplevt. Och inte vet jag om det heller ligger för mig som person.
På sjuttiotalet fanns det syndaregister med bestämda förbud som gällde dans, teater och alkohol.
– Bakom reglerna fanns en omsorg om att vi skulle finna vägen. Men man måste också våga erkänna att det fanns inskränkta drag som kunde skada.
Teologin vann
Efter studenten stod valet mellan teologi och statskunskap.
– Jag siktade först på att bli religionslärare men tanken på att bli präst mognade redan under det andra studieåret.
I början av studierna varnades han för att teologin kunde skada hans tro.
– Och visst mötte jag bibelkritik som ifrågasatte det jag trodde på. Men det ledde inte till någon personlig kris. Tro handlar inte om vetenskap. Tro och vetenskap är som två goda grannar som kan leva sida vid sida, umgås och föra samtal. Man gör tron en björntjänst om man tränger in den i vetenskapliga mönster. Gud står över förnuft och vetenskap.
Stillar sig i vardagen
Psaltaren är hans favorit bland bibelböckerna.
– Den är en guldgruva. Psalmerna tolkar alla sidor av det mänskliga livet. Där finns allt från djupaste klagan till lovsång. Israels folk använde Psaltaren som sin sång- och bönbok. På samma sätt använder många vår egen psalmbok för sin själavård.
Sin arbetsdag vill han börja med bibelläsning och bön.
– Jag ber ofta då jag promenerar till jobbet, eller sitter i bussen. Jag pratar med vår Herre om mina nära och kära och om det som är aktuellt.
Gudstjänsten har med åren blivit allt viktigare.
Ta folks kunskap på allvar
Som biskop skulle han se det som en nyckelfråga att ta i bruk lekmännens resurser i församlingarna. Fråga folk vad de vill och kan göra.
– Jag tycker att kyrkan speciellt ska värna om barn och ungdomar och dem som i den ekonomiska nedgången fallit ur systemet. Många lever inte ett människovärdigt liv. De sociala problemen går i arv, det gör också bidragsberoendet.
– Här finns det många uppgifter för kyrkans anställda och lekmännen. Det behövs både själavård och praktiska aktiviteter. Det är endast vår kreativitet som sätter gränser. Kanske kan en pensionerad slöjdlärare ta med ett gäng händiga ungdomar till lägergården och fixa något där, andra kan hjälpa till i dagklubben eller på begravningsplatsen. Det handlar om att vi visar att allas kunskap och insats behövs.
De tomma kyrkorna bekymrar.
– Vi som är aktiva i kyrkan bör se oss i spegeln. Om inte anställda och förtroendevalda går i kyrkan hur kan man vänta att andra gör det.
Jag tror också att det behövs olika typer av gudstjänster. I större städer kan man med fördel profilera gudstjänsterna musikaliskt och stilmässigt med tanke på olika behov.
– Vi behöver gladare, mer människonära gudstjänster.
De troendes antal har inte minskat, men tron har blivit allt mer privat.
Han blickar ut över viken och säger:
– Många irrar omkring på livets hav i sin egen lilla båt. En del söker förgäves finna farleden, medan andra lider skeppsbrott. Båtfolk har en hederskod att hjälpa varandra. Den kunde vi ta efter i kyrkan.
Salt och ljus
Sitt nuvarande arbete som stiftsdekan vid domkapitlet betecknar han som utmanande och krävande. Han gillar utmaningar och är beredd att anta nya.
– Kyrkans främsta uppgift är att vara salt och ljus. Att förkunna Kristus och stå för tron. Men kyrkan bör också ta ställning i samhällsfrågor. Inte syssla med partipolitik, men låta sin röst höras i etiska och moraliska frågor som berör människovärdet.
Att ärkebiskoparna uttalat sig i olika samhällsfrågor är bra.
– Kyrkan ska frimodigt vara kyrka och inte följa samhället i allt. I många frågor är det inga motsättningar eftersom merparten av samhällets lagar följer Guds tio bud. Men när det gäller frågor som välsignelse av registrerat partnerskap och vigslar av människor med samma kön då är det skäl att fundera om kyrkan ska gå på samhällets linje eller ta en annan väg. Jag kan personligen inte acceptera den väg som Svenska kyrkan valt i den frågan.
