I ett tyst ögonblick hörs en förtvivlad pojkröst:
– Han tar allt!
Hur gästen från Borgå reagerade vet jag inte. Min far berättade aldrig
själv historien. Utdraget ur släktkrönikan har kommit andra vägar men
från åsyna vittnen.
Själv har jag ett eget grodperspektiv på Borgå stift. Stiftsgården Lärkkulla är min granne – min kåk avtecknar sig som en brun sak bakom kapellfönstrets glasmålning. Där har jag bott så pass länge att jag kunnat se förändringarna i stiftsgårdens klientel. En tid var glada ungdomsledarstuderande dominerade. Sedan kom musikerna. Deras replokal finns fortfarande i linje med sovrumsfönstret. Vi sover numera åt andra hållet.
Nu ser man brandmän, invandrare som går på svenskakurs, medeltida
musicerare och många, många andra. I januari en massa trevligt ungt
folk på Ungdomens kyrkdagar. Senaste veckoslut var det folk från Fria
missionsförbundet. Grupperna blir allt fler.
När stiftsgården startade för sextio år sedan satt stiftets alla
aktörer med i styret. Det gör de väl fortfarande, men Kyrkans Ungdom
och Evangeliföreningen har sina egna projekt fjärran från stiftsgården.
Söndagsskolförbundet förvaltar sina fastigheter. Enda vännen som kan
tänkas sträcka till sekiner är kyrkostyrelsen.
När biskopsgården i Borgå behövde renoveras för dryga två miljoner
ställde kyrkostyrelsen upp på ett 25-årigt kontrakt. Visst får
Lärkkulla också pengar, men bara för några år framåt. I övrigt
förväntas stiftsgården vara aktiv och sälja sig på marknaden.
Att säga “han tar allt” är fel. Men det känns som om Lärkkulla blev utan glass.
