Det känns kanske aningen hädiskt att ställa följande fråga, men det kan vara viktigt att ställa den i alla fall: varför är det en utmaning för kyrkan att nå de 17 000 personer som registrerat sig som svensktalande på deras modersmål?
Kan man inte svara på den frågan måste hela projektet att nå dem betecknas som slöseri med kyrkliga medel. Medel som det blir allt mindre av.
Kyrkostyrelsens kanslichef Risto Junttila ger ett enkelt och klart svar på frågan varför helhetskyrkan strävar efter att ge finlandssvenskarna på språköarna bästa tänkbara service på sitt modersmål.
Junttilas svar är att modersmålet är trons språk. Det är sitt modersmål man använder då man närmar sig Gud och det är då man får tala sitt modersmål som man bäst kommunicerar sin tro i samtal med andra.
Det är glädjande att notera hur allvarligt kyrkostyrelsen, i praktiken Kyrkans central för det svenska arbetet, tar på denna utmaning.
Det är också glädjande att notera att utmaningen ser ut att leda till nya, intressanta samarbetsöppningar mellan kyrkan och andra aktörer som vill slå vakt om finlandssvenskarnas intressen oberoende av var de bor i landet.
Enligt uppgift pågår samarbete med Finlands svenska folkting, men det finns säkert också andra aktörer som kunde vara med i detta viktiga arbete.
Man kunde till exempel tänka sig ett system med vän- eller fadderförsamlingar för finlandssvenskarna i förskingringen. Och man kan definitivt tänka sig att Kyrkpressen för sin del skulle vara en av länkarna till Borgå stift och dess kyrkliga verksamhet.
I förlängningen kan det visa sig att arbetet med och för finlandssvenskarna på språköarna leder till en starkare identitetskänsla inte endast hos dem utan också hos finlandssvenskarna rent allmänt.
I bästa falla kan arbetet dessutom leda till större förståelse mellan språkgrupperna. Utan förståelse leder de insatser som görs så att säga utifrån inte till optimala och bestående resultat. De kan uppnås endast om alla samarbetar. Oberoende av språk.
Det kan alltså gå så att personerna på språköarna som det är tänkt att hjälpa å sin sida hjälper resten Svenskfinland till större självförståelse och resten av landet till större förståelse över språkgränsen.
Detta låter som, och är kanske också, en idealistisk dröm. Men varför inte drömma lite? Och varför inte våga tro på sina drömmar och försöka förverkliga dem? Det är ju så vi formar en bättre framtid. För alla.
Ledarstick:
Flera Frågetecken
Det var rätt, riktigt och viktigt att domkapitlet beslöt avstå från utfrågningen av biskopskandidaterna. Så långt är allt bra.
Tyvärr väcker kommentarerna i samband med beslutet nya frågor.
Det hävdas att det var på initiativ av elektorer som domkapitlet fattade sitt beslut att höra biskopskandidaterna.
I och med den svepande hänvisningen till ”elektorer” faller en skugga över alla elektorer. Vem som helst kan, med vilka bevekelsegrunder som helst, tänkas ha varit aktiv i ärendet.
Men vilka elektorer tog initiativet och varför? Och varför reagerade domkapitlet så positivt och så snabbt på initiativet att det inte ens hann kontrollera det juridiska hållbara i sitt planerade agerande med sin lagfarne assessor?
Påståendet att domkapitlet ”i stället” för samtal med kandidaterna ”nu satsar på att ordna fyra offentliga utfrågningar” (Hbl 20.5) av dem är förvånande.
För ganska exakt en månad sedan (30.4), kunde Kyrkpressen berätta om de tämligen detaljerade planerna på offentliga utfrågningar som redan då fanns.
Planer som domkapitlet vid sitt senaste möte officiellt slog fast.
Långt innan domkapitlet fattade sitt beslut om samtalen eller om att inhiberade dem fanns alltså offentliga utfrågningar inprickade, med platsförslag och allt. Att nu säga att de arrangeras ”i stället för” samtalen låter därför inte trovärdigt.
Allt detta tär tyvärr både på domkapitlets och på elektorernas trovärdighet.
