– Hur länge ska kyrkan vara en länk i denna ondskans kedja? Borde vi inte i stället ställa de kritiska frågorna? Kyrkoherde Patrik Göransson i svenska församlingen i Tallinn är, trots sitt i övrigt goda humör och sin positiva utstrålning, ärligt upprörd. Och orsaken till missnöjet är den välbärgade människans inte bara aningslösa men också missriktade hjälpverksamhet.
Som kyrkoherde för den svenska församlingen i Tallinn sitter Patrik Göransson i skärningspunkten mellan en nyrik företagargenerations penningsfokuserade livsstil och en av tradition och historiska orsaker passiverad folksjäl. St. Mikaelkyrkans torn klyver den vårklara himlen som ett uppfordrande utropstecken mitt i denna mångbottnade och svårgripbara verklighet. Hur kom han själv hit?
– Jag är uppfödd i Uddevalla. När jag blev klar med den teoretiska delen av universitetsutbildningen praktiserade jag i vänförsamlingen Jöhvi i nordöstra Estland, fem mil väster om Narva. Och efter studierna utförde jag också min adjunkttid där. Sedan år 2000 är han kyrkoherde i St. Mikaels församling som i sin tur är en integrerad del av Estlands evangelisk-lutherska kyrka.
Medlemmarna, cirka 300, är i allmänhet estlandssvenskar eller deras ättlingar. Arbetsspråket är svenska och varje söndag klockan tolv firas gudstjänst på svenska. Verksamheten i övrigt skiljer sig knappast från den i våra finlandssvenska församlingar men lider av bristande kontinuitet, vilket får följdverkningar. Söndagsskolan lockar ibland ett barn, ibland fem eller tio. Barnkören ligger just nu i ide, liksom övrigt kör- och musikliv. Orsak: Organisten har nyligen fött trillingar och prioriterar familjelivet.
Läs mer i Kyrkpressen nr 21/09
