Nu finns vi mitt emot gamla studenthuset och snett mitt emot Stockman med dess berömda klocka, träffpunkten nummer ett i huvudstaden.Så småningom börjar allt vara klart för den officiella öppningen i husets sjätte våning. Eller som vi säger – och förhoppningsvis snart också ni – i sjätte himlen. Hoppas vi ses där någon gång. Många gånger.
Trots att det gått cirka tre månader sedan vi packade ner på det gamla stället och upp på det nya har ryggmärgen ännu inte vant sig vid riktigt allt. Så kommer jag fortfarande på mig själv med att tankarna på morgonen söker sig till Bangatan med en undran hur trångt det månne är på gården. Men till fel adress har jag ändå inte sökt mig. Åtminstone inte ännu.
När jag väl är inne i de nya utrymmena går det inte riktigt lika bra, fortfarande söker jag mig där till fel ”adress”. Visserligen endast i ett sammanhang, men i alla fall. Det sker praktiskt taget varje gång jag ska hämta en mugg vatten.
För att komma till köket på Bangatan måste vi som inte arbetade i bokhandeln först gå ut genom vår dörr till trapphuset, in genom bokhandelns dörr på andra sidan gången och upp för trapporna. Så dit gick man inte för att hämta en mugg vatten. Den hämtade man från muggen, alltså toaletten.
På det nya stället finns allt i en och samma våning och den lilla kokvrån ligger vägg i vägg med toan. Resten kan ni säkert räkna ut. Varje gång jag vill ha en mugg vatten går jag på muggen.
Som det heter: det sitter i ryggmärgen.
En fråga som jag ofta ställt mig är varför inte alla de goda saker jag vill göra lika lätt får säte och stämma i min ryggmärg.
