Böckernas bok säger ju att åt den som har skall bli givet och av den som inget har skall tas också det lilla han har.
Faktum förefaller ju vara att de politiska beslutsfattarna ser som sin största utmaning att garantera att de som har det bra skall få det bättre och bättre. Detta även då det kräver att de som har det sämst ställt halkar efter allt mera.
På högsta politiska nivå har det funnits försök att klara av detta oetiska mönster med att förklara att det inte är fattigdomen utan avundsjukan gentemot de rika som är det egentliga problemet.
På ett mera lokalt plan, i detta fall i välmående Esbo, har man försökt sig på omskrivningar. I stället för att tala om fattigdom rekommenderas att man använder termen ”välfärdsunderskott”.Sådana virtuosa uppvisningar i verbal akrobatik kan inte betecknas som annat än tragikomiska. Eller kanske enbart tragiska.Mot bakgrund av den allmänna utvecklingen och de synbarligen allt hårdnande attityderna ger diskussionen om valfinansiering dimensioner som marginellt, om alls, har berörts.
Det verkliga problemet i sammanhanget är det som har fått duga som svar på frågan varför och åt vem representanter för näringslivet gett sitt stöd. Och det torde säga en hel del om attitydklimatet i vårt land just nu.
Det stående svaret i valfinansieringsdebatten har varit att donatorerna finansierat valkampanjer för personer som klart uttalat förståelse för näringslivet och dess intressen. Alltså sina vänner.
Detta är det verkliga problemet därför att konsekvenserna inte kan bli andra än att de som har kommer att få mera och de som inte har får finna sig i att se sina intressen marginaliserade.
Där alltså ingenting att undra över att förståelsen och intresset är minimalt för hur de fattiga bland oss har det. Och större lär det inte bli. Det ser valfinansieringssystemet till.
Inte enbart det förstås, men också det.
Konsekvenserna är uppenbara.
Den största utmaningen beträffande valfinansieringen är alltså inte en redovisning av vem som fått hur mycket av vem. Utmaningen är att skapa ett system som gör att också de som inte har en stinn plånbok eller tillgång till inflytelserika nätverk har möjlighet att få in sina vänner i riksdag och regering.
Det är en förutsättning inte endast för ekonomisk och social rättvisa, utan också för att den samhälleliga debatten tillförs ett brett urval av åsikter och argument.
Hur den saken ordnas kommer att vara av större betydelse för förtroendet för politiken och politikerna än den nu så populära jakten på donatorer och mottagare någonsin kan vara.
