Det här kommer aldrig att gå ihop. Tanken slog mig plötsligt då jag skulle kolla skatteprocenten för det nya skattekortet. Inte för att räkneoperationen var för svår (trots min ultrakorta matematik klarar jag ändå av att addera och subtrahera. Och räkna ut en Gausskurva för sannolik fördelning). Nej, utan för att jag plötsligt upplevde en klyfta mellan hopp och verklighet, en klyfta jag inte såg någon möjlighet att överbrygga.
För man har ju drömmar här i livet. Ni vet, bergsgorillor i Rwanda, hus och slalomsemestrar och sånt. Men med den här farten kommer jag aldrig att kunna förverkliga dem. Tänkte jag.
Nå just så. Ja, det är alldeles på sin plats att tillrättavisa mig. Jag kollade min globala inkomstplacering på globalrichlist.com och min självömkan fick sig en allvarlig men hälsosam törn. Knappa tre procent av jordens befolkning har de ekonomiska förutsättningar jag har välsignats med. Och här sitter jag i min radhuslägenhet och tycker synd om mig själv. Med bröddoften som svävar kring den varma ugnen, lillkillens snusningar under middagsluren och mannens varma blick på andra sidan matbordet. Ja, jag arma stackare.
Dags att kasta en blick på mammas kylskåpsdörr för lite livsvisdom som heter duga. Där har hon nämligen hängt ett urklipp ur en tidning, bara ett ord, men ack så stort. Ordet är förnöjsamhet. Förnöjsamhet. Kanske något att ta med sig in i fastan? Våga se neråt på den lilla människan och hennes behov i stället för att sträva uppåt, mot stjärnorna. Bara snegla mot himlen ibland för att få ny kraft. Tanka den rikedom jag får simma i varje dag och sen gå ut och fylla på andras kärl. För att jag kan. För att jag vill. Och för att jag får. Varje dag.
