Frihet och självständighet är två ord som hör ihop så intimt att de för det mesta kan bytas ut utan större problem. Att vara fri är att vara självständig och att vara självständig är att vara fri.
Då vi firar självständighetsdagen känns det ovant men inte helt omöjligt att tänka sig att vi också firar frihetsdagen. Då Finland blev självständigt blev Finland fritt.
Eller tvärtom om man så vill: då Finland blev fritt, blev det självständigt.
| Illustration: Jan Lindström |
I teorin och i princip alltså.
En värld där alla tänker och handlar helt fritt och självständigt är ju en värld i kaos, en värld där djungelns lag råder, en värld där endast den för stunden starkaste kan vara fri och självständig.
Varken för nationer eller för individer är en sådan frihet och självständighet till välsignelse. Friheten och självständigheten blir till välsignelse först då vi är självständiga och fria tillsammans. Då jag inte endast är jag utan också del av ett vi. Då min självständighet och frihet inte kör över andra och gör dem bundna och ofria.
I vår individualiserade och mer eller mindre egoistiska tid förefaller det bli allt mera sällsynt med den samhörighet och den gemenskap som konkretiseras just i ett vi.
Också då vi formellt möts och bildar olika former av kollektiv är det allt för ofta sist och slutligen endast fråga om att ett antal ”jag” möts och överst på agendan finns allt som har med ”mig” och ”mitt” att göra.
Då kan det naturligtvis inte heller bli någon äkta vi-känsla som blir kvar i oss som värme och trygghet efter det att vi fysiskt lämnat varandra för att var och en gå hem till sitt.
Detta gäller såväl nationer, internationella organisationer och sammanslutningar som enskilda individer.
Kanske det faktum att vi förefaller ha det allt svårare att vara självständiga tillsammans är en viktig förklaring till känslor som oro och otrygghet?
Kanske är övertygelsen om att alla andra tänker på sig och endast jag på mig som skapar den känsla av ensamhet, utstötthet, främlingskap och rädsla för andra som vi hör som förklaring till allt fler tragiska händelser?
Kanske är oförmågan att vara självständiga tillsammans en grundförklaring till att allt fler allt oftare ser sina medmänniskor som rivaler och konkurrenter i stället för som medmänniskor?
Både självständighetsdagen och adventstiden påminner oss om betydelsen av att vara självständiga tillsammans.
Då vi firar självständighetsdagen minns vi med djup tacksamhet och stor vördnad alla dem som med sina insatser förverkligade det fria och självständiga Finland.
En röd tråd i det som de har att berätta om de år då Finlands öde avgjordes handlar om gemensamma drömmar, gemensamma mål samt individuella uppoffringar och offer. Den berättar också om en vilja och förmåga att bortse från kortsiktiga individuella intressen för att förverkliga en kollektiv frihet.
Självständiga men tillsammans förverkligade krigstidens kvinnor och män det fria Finland.
Adventstiden påminner oss om vad det krävde av vår Gud och Herre att återupprätta gemenskapen med sin skapelse, med oss. Den gemenskap som brutits i och med att människan inte längre ville leva självständig tillsammans med sin Skapare utan endast självständig. I samma stund som den brytningen skedde, bröts också gemenskapen mellan människa och människa.
För att återupprätta gemenskapen gav Gud oss sin egen Son för att var och en som tror på Honom skall bli frälst. Och i Kristus skall vi alla vara ett. Fria och självständiga som endast den som är fri och självständig tillsammans med sin Gud och sina medmänniskor kan vara det.
