Hellre än att stava på frågan varför hon måste dö redan, vill han tacka för den tid som gavs dem.
| – Jag har ibland avundats sydlänningarna som kan skrika ut sin sorg. Vi förväntas vara så behärskade, säger Jocke Hansson. |
På julafton i fjol togs Jocke Hanssons hustru Tuija, oväntat och akut, in på sjukhus. Tre dagar senare kom det svåra beskedet. Sjukdomen var livshotande, de återstående dagarna uppskattades till några veckor eller månader.
– De åtta veckorna vi fick var en oerhört rik tid, säger han. Jag var på sjukhuset nästan hela tiden. Vi fick tid att prata och gå genom allt. Då man vet att tiden är begränsad tar livet en annan inriktning. Vi kunde säga hur mycket vi betytt för varandra, och om något var oklart tog vi det till tals så att inget som skorrar skulle bli kvar.
– I dödens närhet upptäckte vi vad livskvalitet är. Vi talade om det fina liv vi fått dela. Och vi talade om vem som väntar på andra sidan.
Läs mera i Kp 44/2007.
