Alltid då nånting är riktigt bra är man rädd för att det ska sluta illa.
I klassikern Tre män i en båt berättas om foxterriern Montmorency, den vackraste och ljuvaste av hundar. Då bokens jagberättare får den i sin ägo är han övertygad om att han inte kommer att få behålla den längre. Den utstrålar en sådan godhet. Den kommer att ryckas ifrån honom och åka upp till himlen i en änglavagn, tror han.Då han efter en tid stiftat bekantskap med alla döda djur den lille Montmorency bitit ihjäl, och slitit loss den från ett otal gatuslagsmål, förstår han att den kommer att stanna kvar hos honom ännu en tid.
Just så där är det. När barnen ler vänligt mot varann om kvällarna och somnar med ljuva ord på sina läppar blir jag orolig. Det är för bra för att vara sant. Då de grälar och gnäller igen kan jag dra en suck av lättnad.
I den här världen vågar man inte riktigt vara lycklig. Högmod går före fall, liksom. Går du ut på gatan och hojtar att allt är bra kommer något hemskt att hända. De goda dör unga, små änglar rycks upp till himlen och olyckan grinar mot oss bakom varje gathörn. Det enda du kan lita på är att om det är riktigt eländigt kommer det antagligen att fortsätta. Förutsatt att du inte säger det högt: värre än så här kan det inte bli.
Då blir det antagligen värre.
Om jag var framgångsteolog skulle jag kanske kunna övertyga mig om att jag förtjänat all lycka jag får, men nu är jag det inte. Jag är snarare motgångsteolog. De flesta av oss får ju liv i vårt gudsförhållande då vi blir riktigt rädda och ängsliga. Lite motgångar är inte så illa för mig, kanhända.
Det här är oroväckande.
Så jag tar all lycka jag får, håller den stilla i mina händer, tänker: det här har jag fått fast jag inte ens förtjänar det. Tänk! Tack!
Det är det som kallas nåd.
Sofia Torvalds
