Den gåtfulla klyftan

Sedan 1992 har Stiftelsen för kommunal utveckling (Kunnallisalan kehittämissäätiö) årligen publicerat en barometer som redogör för medborgaropinionerna i olika frågor.

Eftersom den senaste barometern alltid innehåller jämförande uppgifter ur tidigare barometrar beskrivs inte endast dagsläget utan pekar också på trender. Detta är intressant och viktigt. Att veta var man finns är bra, men endast trenderna visar vartåt man är på väg.
Det som gör den nyligen publicerade Barometern 2006 speciellt intressant är att den publiceras inför riksdagsvalet. Visserligen är perspektivet kommunalt, men i alla fall. Det finns ingen orsak att tro att människornas värderingar varierar från kommunalplanet till riksplanet. Knappast är heller skillnaderna mellan medborgaropinionerna och kommundirektörernas ställningstaganden i något större utsträckning avvikande från skillnaderna mellan medborgarnas åsikter och ledande politikers och tjänstemäns åsikter.

Mot denna bakgrund ger den senaste barometern partierna, de enskilda kandidaterna och inte minst väljarna mycket att fundera på. Faktum är nämligen att skillnaderna i åsikter och uppfattningar i frågor som kan betecknas som klart värdebaserade är stora. Ofta till och med mycket stora.

Några exempel.
Påståendet att den sociala och ekonomiska ojämlikheten har gått för långt delas helt eller nästan helt av 51 procent av befolkningen men endast av 8 procent av kommundirektörerna. Påståendet att det är bättre att höja kommunalskatten än skära i de kommunala tjänsterna delas helt eller nästan helt av 73 procent av befolkningen men endast av 49 procent av kommundirektörerna. Påståendet att medborgarna skall ha rätt till helt eller nästan avgiftsfri kommunal basservice oberoende av vad det kostar att producera den delas helt eller nästan av 75 procent av befolkningen men av endast 10 procent av kommundirektörerna.
Och så vidare.

Undersökningar och utredningar som har gjorts på riksplanet talar samma språk. Det borde därför inte råda någon större oenighet om att det verkligen finns en klyfta mellan medborgarna och de så kallade makthavarna.
Då undersökningar dessutom visar att det finns starka  åsikts- och värdeband mellan ledande politiker och tjänstemän är bilden ganska klar. Till detta kan fogas att medierna för det mesta återger och därmed stärker maktelitens värderingar och bedömningar.
Medborgarna har alltså sin syn på och uppfattningen om verkligheten och eliten har sin. Och elitens syn som dominerar debatten.

I ärlighetens namn vore det nu dags att erkänna detta liksom det faktum att eliten mer eller mindre struntar i att dess värld är en annan än medborgarnas. Annars skulle väl inte åsiktsskillnaderna vara de samma år efter år efter år. Ofta blir de till och med större från år till år.
Om eliten verkligen skulle ta medborgaropinionerna på allvar skulle vi ha bättre grundtrygghet för alla, jämnare inkomstfördelning, bättre social- och hälsovård, bättre åldringsvård, bättre rusvård …

Det enkla svaret på den ständigt återkommande frågan varifrån pengarna till att det goda skulle tas är enkel: från medborgarna.
Praktiskt taget alla kartläggningar visar nämligen att de absolut flesta av oss är villiga att betala ännu högre skatter om vi vet att skattepengarna går till sådant som gör livet bättre för oss alla.

Eftersom praktiskt taget alla politiker och tjänstemän är hedervärda kvinnor och män är den klyfta gåtfull som uppstår mellan dem och den allmänhet som de borde och säger sig tjäna. Den borde inte finnas, men den finns.
Det är svårt att se någon annan förklaring på det hela än att det är något i det politiska livet som omformar och kanske till och med deformerar synen på verkligheten.

Kanske vore det till fördel både för allmänheten, för politikerna och för tjänstemännen att offra mer tid på att reflektera över den gåtfulla klyftan mellan undersåtar och herrar än att offra så mycket tid på att lyssna till och ge löften som ingen ändå längre tror på.