Är jag en lycklig man?

När vi en lördag eftermiddag sitter och äter middag med familjen så ringer min mobiltelefon. Jag hör till dem som inte vill låta telefonen störa maten. Tyvärr hör jag också till dem som är så pass nyfiken så jag ber om ursäkt och går till tamburen för att svara.

Det står "Hemligt nummer" på telefonens display. När jag svarat så hör jag en rätt svag kvinnoröst som på riksvenska frågar mig:

"Är det Matte?"

"Jo, det är det", svarar jag utan att ha en aning om vem jag talar med.

"Hej Matte, det är Marja!" På basen av mitt svävande svar måste hon märka att jag inte kan placera denne Marja, så hon fortsätter:

"Marja från Kotka. Vi gick båda på folkakademin i Borgå för snart 30 år sedan"

Nu minns jag den försiktiga, rara och helfinska tjejen från Kotka som kommit till Borgå för att lära sig svenska, medan jag kommit från Esbo för att lära mig journalistik. Under vintern sällskapade vi ungefär i tre dagar.

Marja berättar att hon bott i Stockholm sedan 1985. Hon har gift sig, skilt sig och fått två döttar som hon är uppenbart stolt över. Jag får också veta att hon är ägare till Sveriges klokaste hund. Ärligt talat funderar jag i något skede under samtalets  gång om hon är helt nykter. Sitter hon må hända i ett lätt rus med ett glas i handen och reflekterar över åren som passerat?

Marja berättar ivrigt om sitt liv och är uppenbart stolt över sin flytande svenska, den som en gång i tiden var så svår. Där emellan frågar hon om mitt liv, om vad jag sysslat med under de senaste 30 åren. Rätt oväntat ställer hon plötsligt frågan:

"Matte, är du lycklig?"

"Jo, ja, tja, hmm, det beror på hur du menar.." svamlar jag till svar.

Veckoslutet har innehållit en del motgångar och irritation och jag känner mig faktiskt inte så där oerhört lycklig just den dagen. Samtalet fortsätter ännu en stund fram till att jag avrundar med en förklaring tagen ur luften. Vi avslutar med ett "Hejdåkanskevisesnångång" och jag känner mig lätt förvirrad efter att jag tryckt av.

Den där frågan "Matte, är du lycklig?" stannar ändå kvar i mitt huvud och tvinnar där som en kula i ett snurrande roulettehjul.

Lycklig! Detta magiska ord som fyller veckotidningar med 10-stegsmodeller och som förföljer den övergödda men själafattiga västerlänningen var än hon rör sig.

Mot kvällen stannar äntligen roulettehjulet i min skalle och kulan lika så. I det många gånger skrämmande och klassiska roulettespelet finns röda och svarta rutor. Kulan förblir på röd mark, inte svart, och jag andas ut.

Jag är inte lycklig varje dag, men jag älskar varje dag. Jag älskar min hustru, våra barn, mina vänner, vårt hem, mitt arbete, mina förmågor och fram för allt den Gud som av sin kärlek och nåd gett mig detta goda och förunderliga liv. Det är inte roligt varje dag och stundvis känns lyckan avlägsen. Men det är ett otroligt rikt och meningsfullt liv, och det räcker bra för mig.

Det här var det sista inlägget av mig som januari-månadsbloggare på Kyrkpressen.fi. Det har varit en fin och lärorik månad att få blogga här. Tack för all respons! Kanske dyker jag upp i något annat forum senare nu när jag fått upp farten. Tack till Dig som ville läsa och gå en bit med mig på vägen. Glad vår - den kommer snart!