– Jag har aldrig bloggat tidigare så det blir en helt ny utmaning för mig. Det blir väl både kortare funderingar och längre om allt möjligt. Det kan bli svårt att hålla en röd tråd tror jag. Det blir väl filosoferande på skärgårdsfärjan blandat med ensamhet i stormen på en klippa i havsbandet.
Musik och namn
Det finns en sak som har stört mig hela veckan. Eller egentligen flera saker. De är så små att de egentligen inte är något att orda om. Sinni det var det här med namn. I tisdags var det Laila och Leila enligt den finlandssvenska kalendern. Bra så. Inga problem. Men. I den finska kalendern var det Leila och Laila, alltså tvärtom. Och detta har jag gått och grubblat på hela veckan. Varför har just detta fastnat i mig. Det har lagt sig både på näthinnan och på hjärnan. Hoppas med detta inlägg få bort det ur mina tankar. Kanske det kommer tillbaka nästa år den 5.3. Men grattis i efterskott iallafall!
Tydligen är man också underlig om man väljer ett liv utan partner och barn har jag fått lära mig. Jaha, jag har flera gånger funderat på hur jag skulle ha tid med det. Men visst. Man skall väl lära sig det också någongång. Och barn som är födda tidigt på året blir bra på idrott. Aha där fick jag ett svar på den frågan. Därför gillar jag musik bättre än idrott, att utöva iallafall. Ja sport är trevligt på tv, men konserter tycker jag är bättre då man hör dem på riktigt.
”hon kom och byggde sitt bo i mitt bo, när våren hade smält bort snön... men hon flög varenda dag” (Sepia: Hon kom) sjöngs det på konserten jag just var på. Den tillfälliga hufvudstaden var på besök på kobben och gjorde ett väldigt fint uppträdande på biblioteket. Det var inte mycket folk, men som bandet själv sade, skulle de ha varit i den tillfälliga hufvudstaden skulle de ha fått hyra en ishall. Rent procentmässigt alltså. Det svängde faktiskt, trots att det bara var två gitarrer, ett mixerbord och en röst. Man skall inte glömma mixaren, och i detta fall gjorde han ett stort jobb. Vill ni kolla in låten jag fastnade för finns den upplagd på deras hemsida: sepia.fi
Efter konserter får man en så stor lust att spela själv. Går och hamrar fram någon låt på pianot. Vad det blir vet man inte. Mamma säger alltid att hon hör på vilket humör jag är då jag spelar. Men idag finns det ingen som lyssnar, tror jag.
