- Du kommer
säkert västerifrån, konstaterar fruktförsäljerskan när jag undrar om hon har guava.

Hurså? – frågar jag.

– Jo, här i Kathmandu säger man ”amba” men i Tansen säger vi ”belauti” precis som du.

– Jo, jag är västerifrån, från Pokhara, tillägger jag mycket road.

Försäljerskan hade tyvärr ingen guava, men visst kändes det fint att någon hade prickat in mig på Nepals karta p.g.a. min vokabulär.

Ben och jag är tillbaka i Nepal efter flera år i Finland. När vi på 80-talet jobbade här var vår stationeringsort Pokhara, en stad ca 200 km västerut från Kathmandu. Nu har vi varit i huvudstaden Kathmandu i över en månad och det känns som det mest naturliga att traska iväg till FELM* kontoret på morgnarna lite före kl.8. Metroresan i Helsingfors har bytts ut till apostlahästar för min del och cykel för Bens del. Om vi inte hunnit vakna ordentligt så gör vi det senast när vi ska korsa en livligt trafikerad gata vid trafikrondellen alldeles nära vårt hem. Det gäller att frimodigt ta sig över till mitten, låta bilar och motorcyklar susa förbi både bakom och framför en och ta ny start. Datorväskan på ryggen väger en hel del men jag traskar vidare, nu med en hel del adrenalin i blodet.

Torgförsäljarna har brett ut kläder, handdukar, väskor, smycken ja allt vad man kan tänkas behöva. Jag hälsar på indiern som säljer världens godaste bananer. Det får bli några bananer på hemvägen. Promenaden ger tid att fundera på versen från Dagens Lösen om människan som slav eller fri. Det lät så enkelt. Antingen är du slav under det onda eller under det goda. Jag får välja själv. Tanken spinner vidare medan jag går längs med muren med djurparken till vänster och St. Mary´s katolska skola till höger. Vid följande gathörn passerar jag ett litet hindutempel. En man, tydligen på väg till jobbet, har just satt ett tikamärke av rött pulver i sin panna, bugar mot templet och går vidare. Jag svänger till vänster. Det är alltså inte fråga om att vara ”slav” eller inte. Så tänker jag ju ofta. Det gäller att varje dag välja mellan det onda eller det goda och vem jag låter mig styras av.

Nu har jag äntligen kommit in i en smal gränd. Blommande buskar hänger över
murarna och några barn i blåa skoluniformer kommer emot mig. Området andas lugn och jag småpratar med Gud och Jesus, för det är genom Jesus jag lärt känna Gud.

– För mig är du det Goda. Du har visat dig vara trofast genom historien. Också i mitt liv. Att tjäna dig är nog inte alltid så lätt. Men du får så lov att hjälpa mig. Nu är jag tillbaka ute bland bilar, minibussar, cyklister och motorcyklister. Gatan är på tok för smal för
alla som vill fram. Mina tankar går till de uppgifter som väntar på kontoret.

Innan jag skickar iväg mail till de två finska ungdomarna som kommer hit som voluntärer efter en knapp månad bör jag hinna prata med min kollega Mandira. Programmet för rådplägningsdagen för våra kyrkliga samarbetspartners ska också
detaljplaneras. Längre hinner jag inte fundera innan Shanta, vår portvakt och allt-i-allo, öppnar porten och hälsar glatt ”gomorron”. Hans glada ansikte lyser upp morgonen. Bens cykel står redan parkerad vid husväggen. En ny dag med nya uppgifter och utmaningar. Tack gode Gud att vi får vara här!

* FELM=Finska Missionssällskapet förkortat på engelska

Mia