Kvällsbön

När vi först flyttade in i palatsgemenskapen hade vi inga uttalade önskningar om bönetider eller system för böneliv, så som man kanske skulle förvänta sig av ett nymonastiskt boende eller uttalat kristet kollektiv.

Då kände vi oss inte färdiga för sådant som kan uppfattas som regler eller religiösa beslut. Ganska många av dem som bodde i kollektivet hade kommit antingen från en frikyrklig bakgrund eller från lite mera karismatiska kretsar inom ev. luth. kyrkan och det fanns gamla spår av "syndakataloger" eller omedvetna "listor" på hur man skall bete sig för att vara en "God Kristen". Vi ville ge utrymme och plats att frigöra sig från sådant "arv" eller "bagage" som kunde hindra ens äkta, djupa och ärliga strävan att lära känna Jesus och växa med Gud. Vi ville låta det finnas en frihet att komma som man är och en tilltro till att i en kärleksfull atmosfär växer vi djupare in i Gudsriket. Vi visste att ingen mår bra av att skrämmas av hot om helvete eller att manipuleras att i egen styrka ge skenet av att vara mera fromm eller "helig" än man egentligen, innerst inne, i sitt hjärta har blivit förvandlad till, just nu. De här är några av orsakerna till att vi t.ex. inga hade något regelbundet böneliv, inga heller hade vi några sprit- eller sex- förbud, utan snarare uppmuntrade vi varandra i att växa just där som just MINA personliga utmaningspunkter var/är. För någon kan detta handla om att vara ok med att Jesus är med mig även på en nattklubbs dansgolv eller i pubben på en stökig bar, medan för en annan handlar det om att välja bort TV serierna och läsandet av löpsedlarna på kvällstidningarna. Varken det ena eller det andra av dessa val, gjordes för att det är något skadligt eller egennyttigt i sig, i någon av dessa handlingar, utan för att implikationen av de handlingarna för mig närmare eller längre bort från en LEVANDE relation med Skapelsen Herre.

Så småningom märkte vi att det nog fanns både utrymme och en önskan om gemensam bön. Vad som skedde var, att vi började handla så att ifall någon fick ett textmeddelande, telefonsamtal, mail eller hade varit på en kaffe med en människa som önskade förböner, så stannade vi tillsammans upp i det vi höll på med och ägnade oss åt en gemensam bönestund. Ofta var det Ville som initierade och ledde det hela eftersom han var den för vilken det tycktes komma mest naturligt att be på detta spontana sätt.

Nästa skede i processen var att Frank och några andra blev inspirerade att följa tidebönerna och lära sig den liturgiska sången som ofta förknippas med monastiskt böneliv. Eftersom Frank är en morgonmänniska blev det så att han ledde dessa tideböns-stunder av Laudes varje morgon kring 8-9 tiden. Både jag och Ville hade nog väldigt svårt att komma oss upp i människors sällskap vid den tiden på dygnet och så småningom sinade även denna tradition ut.

Under en period i höstas, när vår gemenskap var under ganska mycket press och stress. Både internt, av utrymmesbrist och externt, av människor som besökte oss och var påfrestande för samvaron, fattade elden liv igen. Behovet av regelbunden bön och godheten som följer av att samlas dagligen tillsammans med andra, gjorde sig hörd och påmind.

När det så var dags för oss att flytta in i det nya huset vi nu bor i, var en av våra förberedande diskussioner just kring temat gemensamma bönetider. Nu var inga längre frågan ifall vi vill eller önskar regelbunden bön, inga heller var den centrala frågan skall vi ha detta eller varför, utan HUR skall vi få det att fungera. Fortfarande finns vetskapen om att om vi lägger tyngder av måsten och borden på varandras axlar, följer inget gott av detta. Samtidigt har vi även lärt oss att gemensam tid för bön är inga något som "kommer naturligt", utan snarare är det ett aktivt VAL vi får göra varje dag, om och om igen! Tills vi formats till sådana människor, för vilka det är lika naturligt att be som att andras. Sådana för vilket varje suck, stön och inspiration är ett Kyrie eller en Gloria för, med och till den som upprätthåller vår varelse.

Efter ingående samtal fann vi oss själva i klarhet om den punkt vi står i just nu. (eller åtminstone så här känner jag att jag kan berätta om var jag står just nu ;)

Mornarna väljer var och en att på det sätt som känns naturligt och gott, att i sitt eget utrymme och i sin egen tid, ha någon form av morgonritual och/eller andakt som inkluderar för vissa, en kort bön, för andra en längre meditationsstund och för ytterligare någon annan, att läsa andaktslitteratur och/eller bibel. Givetvis finns det olika kombinationer av detta och för mig innefattar morgonrutinena också de fem helande utvecklingsstadierna (rörelser som tar mig från sängen till ett upprätt gående på ett skonsamt och skönt sätt), en STOR kopp grönt Chamraj te och stretchning på (det nyaste inlägget) min rosa siden-matta med lotusblommor :D

Till kvällen har vi sedan kommit överens om att vi eftersträvar att ha gemensam kvällsbön. Det finns en utsatt tid, kring 20:30. Dock är det så att våra kvällsprogram varierar och därför blir det i praktiken ibland så att bönen är senare eller till och med tidigare. Det var fallet igår, när vi dessutom hade några från Missionskyrkan i Åbo - i folkmun kallad för Friffe - här för att hålla församlingsbön för staden och kyrkan, tillsammans med oss.

Vanligen går vi till väga så att vi hör med varandra vad som finns på hjärtat just nu, vad vi läst eller hört att någon önskar förböner för, vilka människor som hört av sig till oss, speciellt om att vi skall be för dem och deras situation och så ber vi mera allmänt för våra biologiska familjer, stadsdelen och församlingarna vi är delaktiga i. Vi har nästan helt övergått till att ha fri form på bönerna, lyssna in ifall det kommer upp något speciellt och sedan avsluta med Herrens Välsignelse eller ibland Fader Vår. Lite nu som då, stämmer vi även upp i någon sång som någon av oss gått och gnolat på. Dessa stunder av kvällsbön, med mysig belysning, värmen i gemenskapen kring vårt runda bord och innerligheten i delandet, har kommit att bli en av höjdpunkterna på min dag.

Det är spännande, ändå, hur trots att jag vet, känner och upplever, gång på gång, hur gott det gör mig, min kropp, mitt sinne, mina känslor, min själ och mitt hjärta, för att inga tala om gemenskapen, att stanna upp på detta sätt - lägga åt sidan allt annat som pågår just nu (ofärdiga uppgifter, halvfärdiga arbeten etc.) och bara ge en liten stund av min kväll till att sitta med Gud - hur "svårt" det ändå kan vara, att bara GÖRA det!

Jag är så innerligt tacksam att jag har denna gemenskap som bär, sporrar och uppmuntrar mig att ändå välja tiden tillsammans. Ibland kan min "orsak" vara att kvällsbön är så bra för henne eller honom, en annan gång kan min "orsak" vara att jag "lovat" någon annan att vi skulle be för dem eller ibland kan det hända att jag faktiskt genuint hör min EGEN DJUPA INNERLIGA längtan att sam-VARA och sam-TALA med min älskare och vän, som gör att jag också idag, sliter mig loss från allt annat som pockar på och vänder mina steg mot kajutan. Varje kväll jag gör det valet (vilket i praktiken just nu kanske är 3-5 ggr i veckan) är jag en helare, lyckligare och ännu mer tacksam lärjunge i Hans Rike!