Den 10.4. 1912, alltså för precis 100 år sedan,  ångade världens då största fartyg RMS Titanic ut från hamnen  i Southampton för att via Frankrike och Irland styra stäven mot New York. 2224 personer befann sig ombord på den resa som var Titanics jungfruresa, men som också blev hennes sista resa. Kl. 2:20 den 15.4. 1912 sjönk fartyget efter att ha kolliderat med ett isberg 2 timmar och 40 minuter tidigare. 1514 personer drunknade.

Det är svårt att säga varför denna tragiska händelse har fascinerat människor så mycket under alla dessa 100 år. Ett bisarrt bevis på intresset är att en flytväst från Titanic för några år sedan såldes på auktion för 41.000 euro.

Själv blev jag intresserad av Titanic för 20 år sedan. Jag har sedan dess läst flera böcker i ämnet. Det som har intresserat mig mest är hur människor beter sig i en katastrofsituation. Det är som om både det bästa och det sämsta hos människan skulle komma fram då.

Det märkliga är också hur nästan varje liten detalj i händelseförloppet så småningom har klarlagts. Idag vet man precis vem som var skyldig till att fartyget byggdes av för tunn plåt, varför 44 livbåtar togs bort för att promenaddäcket skulle bli bekvämare och varför vakten i utkiken saknade kikare osv. Det verkar som om det mesta av mänskliga tillkortakommanden kommer fram redan här på jorden – hur mycket mera skall då inte komma fram på den yttersta dagen...

Rederiets chef och fartygets ägare J. Bruce Ismay ordnade åt sig själv plats i en av livbåtarna. Han räddade sitt liv men blev för resten av livet stämplad som en feg och självisk man. I en annan av livbåtarna skulle det ha funnits rum för 40 personer. Men endast 12 personer befann sig i livbåten, av dem sju besättningsmän och fem förstaklasspassagerare. När Titanic sjönk och hundratals människors hamnade i det iskalla vattnet vände livbåten inte om för att plocka upp en enda person.

Skeppsorkestern under ledning av violinisten Wallace Hartley fortsatte att spela för att lugna människorna. Många har berättat att det sista stycket de spelade var hymnen ”Närmare Gud till dig.” Sedan började fartyget luta så mycket att de inte mera kunde spela. De drunknade alla.

Den intressanta frågan är: Hur skulle jag ha betett mig? Svaret på den frågan kommer fram bara om jag skulle hamna i en liknande situation.