Bästa jazzpastorn
Jag säger inte att det är något fel att jubla i moll. Jag bara frågar mig varför det kan vara så svårt för mig att jubla i dur. Willie Dixons resonemang om att Gud var "blue" då han skapade människan kan jag inte riktigt hålla med om. Gud var ju inte ensam. Han hade gemenskap inom Treenigheten (Fadern, Sonen och den helige Ande). Jag tror alltså att Gud inte skapade människan för att få litet sällskap utan att han skapade oss för att dra in oss i den kärleksrelation som redan fanns inom Treenigheten.
Min pappa var en stor jazzvän och jag är uppvuxen med Billy Holiday m.fl. som ljöd ur högtalarna där hemma. Jag gillar blues, men gissar att de himmelska tongångarna går mera i dur än moll.

Jag jublar gärna i moll.

Mollskalorna ger obegränsade möjligheter att ta ut svängarna. Så finns ju bluesen, tillsammans med gospeln, den moderna musikens grundpelare. Blues lever i och av gränslandet mellan dur och moll, precis som de flesta av oss. Enligt blueslegenden Willie Dixon är blues människans och skapelsens ursprungstillstånd, eftersom Gud, när han skapade världen, var ensam och "blue"

"According to Biblical history and all of the history of the world, the blues was built in man from the beginning. The first thing that came out of man is the blues because, according to the Scriptures, when God made man, man was lonesome and blue." - Willie Dixon

Tack Gun och Daniel för era kommentarer som båda kompletterade det jag försökte säga.

Jag funderar om svårigheten att jubla för oss lutheraner överlag och kanske särskilt finländska lutheraner har att göra med att vi kanske i teologin oftare betonar vår totala syndighet istället för att tala om vår rättfärdighet och nya identitet och helighet i Kristus? Har en broder och vän(som själv är luthersk präst) som raljerade lite över vår "simul iustus et peccator"(=samtidigt rättfärdig och syndare)-princip med att säga att "vi är 90 % syndare och 10 % rättfärdiga":) Jag tycker det var ganska bra sammanfattning av hur vi ofta betonar i lutherska sammanhang. Nu är jag inte för nån syndfrihetsteologi, det är inte det som är min poäng. Visst är det förstås sant att vi ÄR syndare i oss själva och rättfärdiga i Kristus. Men felet kanske är att vi mycket oftare talar om hur eländiga, fattiga och miserabla syndare vi är än vi framhåller att vi i Kristus är nya skapelser som är skapade till likhet med Gud, fullkomligt heliga, rena och rättfärdiga, friköpta osv. Får man ständigt höra hur usel och misslyckad man är är det ju inte så konstigt om man har svårt att jubla. Men om man istället får höra om allt det positiva Jesus har gjort för en och gör i en, att man i Kristus har en helt ny identitet som är fullkomligt befriad från synden, då har man kanske lättare att jubla av fröjd? För även om vi aldrig blir helt syndfria under vårt jordeliv, tror jag ändå att vi primärt som kristna ska tänka på oss som heliga och inte syndare. Paulus inleder ju t.ex. aldrig sina brev med att skriva: "Till alla syndarna i Korinth" utan "Till de heliga i Korinth". Heligheten borde så att säga vara "normalidentiteten" för oss som kristna, även om vi förstås samtidigt hela tiden för kämpa med den gamla männniskan och köttet. Vårt kött är fördärvat ja, men jag tror att Guds helige Ande och kraft är starkare än vårt kött. Och den Anden bor i oss. Den här "identitetsproblematiken" som jag skrivit om ovan kan vara en tänkbar orsak till frånvaron av jubel, tänker jag personligen. Sedan håller jag med Gun om att hockey-segrar har en sällsam förmåga att få oss finländare att jubla. Det gäller inte minst mig själv:)

Jublande finländare? Jovisst, när de finska Lejonen gör mål då tåras även de mest härdade finska ögon och då står jublet högt i tak. Så visst kan vi jubla!
Jag oerhört glad och tacksam över Jesu uppståndelse men samtidigt så tagen över den smärta han fick utstå under sin korsdöd att glädjen liksom inte hinner med. Och så är det för stort för att förstå.

Siffror igen?