Lucka 22. Oavslutat

Jag drömde om döden inatt. Jag gör det ganska ofta nuförtiden. Eller inte om döden direkt,
men att nån har dött. Den här gången var det min pappa och jag skulle välja sånger till begravningen. Att välja sånger har jag alltid svårt för. Inte minns jag heller vilka sånger det blev. Tur att pappa redan valt sångerna som ska sjungas då, på riktigt. Det är litet coolt tycker jag. 

Döden håller ingen julpaus. När jag var barn kom dödsbuden ofta till jul. Eftersom min pappa var församlingspastor besökte han dem som sörjde och saknade. En gång inför jul hade vi besök av en halv familj, en mor och två barn. Pappan, maken hade inte orkat leva och hade satt sig i bilen i garaget med motorn igång. Den halva familjen stannade en stund. Min pappa samtalade med modern, min mamma bjöd på te.

Barnen satt tysta. Själv kände jag något av dödens närhet och iakttog utan ord. När de gick var hopplösheten inte längre lika påtaglig. Någon hade lyssnat och varit närvarande. 

Livet blir för det mesta oavslutat. ”Hon hade fullbordat sitt lopp” är sällan sant. Det finns
oftast, eller skulle ha funnits, så mycket mer att säga och göra. Jazzpianisten Dave Brubeck som nyligen dog vid 91 års ålder uppträdde ännu dagen innan han flyttade till jazzhimlen. Många konserter blev ospelade. Men musiken finns kvar, Take Five, Blue Rondo och många andra klassiker.

En av mina vänner ordnar en jazzfest när han fyller år. Det är dags att knyta ihop och göra
en överblick och därför har han inbjudit några jazzpersonligheter att medverka i festen. En av dem är svenska jazzlegenden Bengt Hallberg. Av familjeskäl har Hallberg inte spelat offentligt på många år. Däremot lär han ha övat på pianot varje dag, en bit, en låt i taget, i olika stilarter och tempon. Halvbra är inget för en musikalisk perfektionist.

Men halvbra är ofta det vi för lov att nöja oss med. Eller ”good enough”, att veta att det
kan göras bättre, men att tiden inte räcker till för att göra det perfekt. Livet är ett ”styckverk”, det blir oftast oavslutat, på hälft, oberoende när det tar slut.

Ändå är det något fascinerande med den ofullbordade symfonin, det oavslutade verket, det
som lämnas öppet, det som förblir outsagt. Men det är ingen ursäkt att låta bli att säga och göra det som behöver sägas och göras medan vi har varandra.