My kommer med två konkreta metoder för hur vi kan identifiera och reglera våra känslor - för att våga säga som det är och kunna ge vidare dem till Gud #måndagmedmy

Fadderdagen närmar sig. En dag som kanske inte är så känd men som är viktig för många. Som av en händelse fick jag nyligen vara en hel dag med mitt fadderbarn, då barnets föräldrar var på annan ort den dagen.

Fadderbarnet är lite yngre än mina egna barn, så jag fick lära mig den svåra vägen att alla inte själv kommer ihåg att gå på tuppen när de är kissnödiga eller gå till kylskåpet när de är hungriga. Ingen större skada skedde men jag hade uppriktigt glömt hur mycket man behöver stå i med lite yngre barn. De egna avkommorna är så pass mycket äldre att jag inte behövt fundera på t.ex kissnödighet på flera år.

Det var riktigt roligt att umgås med fadderbarnet. Vi byggde med byggklossar och lekte tåg och spelade TV-spel och fast vad. Synd att det var dåligt väder, så fick vi främst göra saker inomhus.

Fadderskapet behöver inte vara så märkvärdigt. Viktigast är att finnas till då man behövs och ställa upp då det gäller. Fadderskapet kan naturligtvis vara mycket mera än så men jag tycker att det inte heller får vara för stor press på faddrarna.

En glass på stan, kanske ett besök på något museum eller heja på fadderbarnet när hen spelar/uppträder. Svårare än så behöver det inte vara.

Må väl.

Den här Kristihimmelsfärdshelgen pilgrimsvandrar jag i Vadstena med omnejd. Få saker har jag längtat efter lika mycket, en corona- och krigsfärgad vår känns i kroppen och själen.

Kanske just för att jag väntat så otroligt mycket på den här resan, både att överhuvudtaget resa och att dessutom ha ett mål med andliga förtecken, har jag ansträngt mig att ta det lugnt med förväntningarna och de alltför konkreta målbilderna. Jag har försökt vara förväntansfull, men öppen för att det kan bli många olika sätt.

Vadstena klosterkyrka.

Jag kanske inte får någon otroligt häftig andlig insikt eller upplevelse, inte fast jag vandrar omkring i bästa Arn-trakter där både klosterruiner och aktiva klostergemenskaper kittlar den andliga nerven. Jag kanske inte tycker mig höra något tilltal av Gud, inte fast jag deltar i tideböner i Vadstena klosterkyrka. Jag kanske inte hinner landa och varva ner från småbarns- och tonåringsvardagen hemma i Åbo, utan sedan sista dagen konstaterar att nåja, nu är sinnena redo för lite pilgrimsvandring och andliga tankar.

Jag kommer att tänka på några verser ur Karin Boyes dikt I rörelse, till exempel Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Så tror jag.

Vi får väl se hurdan den kommande pilgrimsvandringens yttre och inre väg blir; nästa vecka återkommer jag med rapport. Just nu i skrivande stund säger jag åt mig själv som Karin Boye diktade: Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

#måndagmedmy

Idag söndagen den 22 maj firar vi Internationella dagen för biologisk mångfald. Och då läggs fokus på allt från osynliga pyttesmå organismer hela vägen upp till mastodonta träd och 170 ton tunga blåvalar. Anpassning och variation, mångfald mellan arter och ekosystem – hela detta naturens jättepuzzel som Gud en gång lagt håller människan självupptaget och många gånger systematiskt på att bryta ner. De senaste klimatrapporterna är dyster läsning och ytterligare ett bevis på att det är något grundläggande fel i människans uppfattning om sig själv och sin omvärld. När biologisk mångfald och mänsklig enfald frontalkrockar har vi kommit till vägs ände.

Och jag hakar speciellt upp mig på denna enfald, självfallet inte i bemärkelsen bristande intelligens men som ett uttryck för ett självcentrerat, självbelåtet och självbespeglande beteende. Det är nästan en ödets ironi att det bara är ett futtigt v som skiljer själv från själ. Eller kanske det egentligen är en gudomlig fingervisning om hur sammansvetsad en osynlig andlig dimension och en tung mänsklig kropp sist och slutligen är.

Den kraftiga fixeringen vid det hårda skalet ser jag kanske bäst hos den narcissistiska personen som nästan helt lever på hudens yta. Mången gång intelligent och verbal, men svårt upptagen av sin egen värdighet, är han en effektiv propp i samhällsmaskineriet på alla plan, högt som lågt. Paradoxalt nog anser personen i fråga att förhållandet de facto är det motsatta, att han (i allmänhet är det han) kan och vet allt av betydelse. Och det är åtminstone delvis därför vi befinner oss i detta kritiska läge på vår planet; där självupptagna och andefattiga människor har spelutrymme uppstår ofelbart ofattbar oreda.

Själv är jag bara lite lagom upptagen av mig själv, men dock så mycket att jag känner min litenhet inte bara in på kroppen men rakt in i själen. Och det slår mig med blixtens styrka att de som är så självupptagna egentligen helt saknar självkänsla, ja i själva verket saknar de många gånger känslor överhuvudtaget, åtminstone varma sådana. Och om det är något ett kallt samhällsklimat kräver så är det människor med värme och omtanke. Och konstigt nog är det samma människor som, med lite is i hatten och magen, ska svalka denna allt varmare planet. I motsats till narcissistens ensidiga repertoar, som leder käpp rätt åt kalhygget, måste vi andra lägga hela paketet – kropp, själ och ande – i blöt. Biologisk mångfald kräver självfallet även mänsklig mångfald, inte bara kropp. Enbart kropp är enfald.