Det är årspremiär för mig idag som bloggare på Andetag. Det känns konstigt att tänka att det gått över ett halvt år sen sist. Det känns som att jorden snurrar lite snedare numera efter 24.2.22. Jag har saknat att formulera mina tankar till blogginlägg, att vara en som skriver. Det är nog skönt att kursen jag gick är över. Det kändes stundvis som att jag hade fyra jobb/uppdrag på gång samtidigt. Jobb, hushållsarbete och barnavård kombinerat med att ha projekt på gång här hemma utökat med att under lediga stunder göra uppgifter online blev ganska tungt och jag är glad att kursen nu är avlagd.

Som barn var jag inte medveten om risken för kärnvapenkrig. Jag minns avtal om nedrustning men inte att någon i hemmet eller i skolan skulle ha varit rädd för krig. Det känns overkligt och helt galet att fundera på sådant nu. Jag har reflekterat över att det känns extra svårt att veta vad en kan och ska skriva offentligt. President Sauli Niinistö säger att finländarna inte är rädda och kanske det behöver vara presidentens ståndpunkt. Får man medge rädsla öppet eller ger man ut för mycket information då?

Kanske det inte är så hemligt att det finns vissa medelåldersmammor som känner oro. Det jag som privatperson skriver har nog inte så stor betydelse. Då jag läste Newsweeks påstående om panik-hamstrande i Finland måste jag googla och kolla vad Newsweek riktigt är för en källa och blev ganska förvånad över att det var samma tidning jag ibland brukade läsa på biblioteket som ung som nu finns endast på nätet. Men vikten av att kontrollera källor och tänka själv har bara blivit tydligare de senaste åren.

Likaså är det svårt att veta när och vad man skall diskutera med nära familjemedlemmar och vänner för att inte sprida extra ångest eller rädsla. Ibland hjälper det att dela med sig om hur tokigt det känns att bunkra upp med vatten, ibland gör det bara andra oroliga.

Jag såg nyss en satirisk dödsannons på sociala medier över finlandiseringen, där finlandiseringen dog 17.5.22 då Finland ansökte om Nato-medlemskap. Jag måste ändå säga att jag inte vet om självcensuren dör med detta. En rädsla att bli attackerad av troll är helt förståelig. Det är viktigt att vi stöder varandra och beter oss som folk både i det riktiga livet och på nätet. Vi får inspireras av modiga journalister som Anna-Lena Laurén och Jessica Aro.

Och på tal om fina och duktiga journalister – det är roligt att Andetag fått ett nytt hem på Kyrkpressens nätsida!

På en dagisanslagstavla såg jag en gång en affisch med rubriken ”Har du bara lekt idag?”. Under den färggranna rubriken fanns det sedan i bubblor klatschigt beskrivet lekens många nyttiga frukter.

Jag har ofta återkommit till den där lite småhurtigt pedagogiska affischen. Tanken på lek som någonting trivialt och barnsligt gör sig ibland påmind, "gå nu och lek medan jag själv gör något viktigt". Men så behöver det ju inte vara, i stället kanske också vi vuxna borde leka mera!

Tänk, en sådan roligt stor roll leken har i hur barn lär sig om sig själv, om sin omgivning, om livet! Eftersom varken vi vuxna som människor, vår omgivning eller vårt liv är något statiskt skulle vi ju också ha både nytta och nöje av att leka. Visst, vuxna leker väl på sitt sätt, vi har t.ex. hobbyer. Det är simning, vakbad, kör, stickning, drejarkurs eller heminredning mm. Men där jag tänker mig att lek på något vis innebär frånvaron av ett mätbart resultat så är kanske många vuxnas lekar dvs fritidssysselsättningar ofta kopplade till något slags allvar och resultat, vi hoppas på en snyggare/friskare kropp, en färdig tröja etc. Kunde vi oftare leka bara för lekens skull?

Också på jobbtid kunde vuxna kanske leka lite mer, inte vara så allvarstyngda. Många progressiva arbetsplatser har ju redan länge haft kreativitetsväckande arbetsutrymmen åt sina anställda, mötesrum med gungstolar eller arbets-/pausutrymmen som är mycket mer färggrant och dynamiskt inredda än kontorsutrymmen överlag. Konstnärer leker i sitt jobb med tanke, uttryck och hantverk, forskaren leker med tankar och teorier, läkaren kan inte leka med vad som ordineras eller diagnostiseras men kanske behöver vara lite lekfull för att få fram viktig information och fakta av patienten. Jag leker lite när jag skriver det här, jag vrider och vänder på saker, tänker tvärtom, testar, funderar, fantiserar, backar och tar det på nytt.

Jag tänker mig att vårt liv som Guds skapelser inte är en prestation eller tävling. Så hur kan jag leka lite just idag? Vem vet, både kroppen och själen kanske är på lekfullt humör bara det släpps fram.

Nu kan jag meddela att jag upplevt min allra första 17. mai i Norge. Jag var så stressad före dagen D för jag hade googlat outfitidéer (för en som inte har folkdräkt) och det verkade som om det fanns tusen regler. Inga jeans, inga korta kjolar, både kostym och klänning går bra men klänningen ska gärna vara ljus, i alla fall inte svart. Vissa hävdade att det uppmuntras att gå klädd i Norges flaggas färger, andra sa att det verkar för tillgjort så det ska man helst undvika.

Vid två tillfällen sprang jag runt i en second hand-affär i centrum tills jag hittade den perfekta klänningen. Jag rengjorde mina inte längre så vita sneakers med bikarbonat och vatten (två delar + en del, för den som vill testa). Köpte ett nytt halsband och brun-utan-solade mig. Nu var jag redo.

Klockan 7 väcktes vi av kanonskott. I en millisekund trodde jag det var jordbävning (det har skett en gång tidigare, här är en artikel om händelsen) innan jag förstod att det var en så kallad festsalutt. Morgonen gick åt till att städa lägenheten och göra sig i ordning för dagen. Klockan 11 promenerade vi in mot centrum för att se flaggtåget. Markus sa "jag visste inte att det fanns så här många människor i Bergen". Vi åt glass och mötte upp en kompis som vi gick tillsammans med hem till oss.

Hos oss blev det brunch (kan man säga så när det är efter lunchtid?) och skumpa på balkongen. Vi spelade också kubb på innergården. Sa jag att det var runt 20 grader? När jag pratade med mamma på förmiddagen sa hon att hon skulle plocka fram vinterjackan igen... Absurt.

Efter middagen strosade vi in mot byn igen och satte oss på en bar. Vi skulle egentligen träffa vänner och tillsammans se fackeltåget kl. 22.30 men vi var så trötta så vi gick hem igen kring 20.30. Kvällen avslutades med raketer i centrum som vi behändigt nog kan se från vår balkong.

Min första 17. mai får definitivt godkänt! Men nästa år vill jag ha folkdräkt, någon som vill låna ut sin? Gärna Pedersöres eller nåt ditåt. Tack på förhand!

My är irriterad på förlåtelsen. Vem är det som ska förlåta, jag eller Gud? #måndagmedmy

Sedan 2010 har jag årligen gjort en fotografisk översikt – rubricerad ögonBLICK – av det gångna årets händelser. Mellan pärmarna har jag samlat en salig röra av visuella element som flimrat förbi kameralinsen; stadens människor och liv på landsbygden, barnens familjer och speciellt barnbarnens intryck och uttryck, små kryp och nästan vilda djur på Andberget, utfärder i environgerna, ängar och vägar och vyer och landskap, konst och konserter, och årstidernas växlingar. Och mycket annat. Året 2021 fångades i exakt 475 fotografier på 96 sidor i formatet 300 x 300 mm.

Och min fråga till mig själv blir: Varför just dessa bilder av 10 000 möjliga? Vad säger insnöade lastbåtar och mastodonta skrotlager om mina visuella prioriteringar, varför alla dessa närbilder på sloknande tulpaner och fönsterkrockande fåglar? Och dimmiga stränder och hus i förfall och graffiti på väggar som knappt står upprätta – är det psyket som speglar sig i något som känns hemtamt och välbekant?

Ja, jag undrar ibland vad jag med de digitala verktygen riktigt har ställt till med. Visst, i årsboken finns också alldeles normala bilder på alldeles normala människor, arkitektoniska skapelser med estetiska företräden, vackra blommor i macroformat och tillrättalagda motiv i hemmiljö. För att inte tala om alla dessa snabba turistbilder som bara måste knäppas. Men så uppenbarar sig där alltså också dessa motiv som väcker frågor, förbryllar och förvånar.

Så vad är då ett fotografi? Ja, det är väl ganska självklart att fotografiet speglar nånting av det som döljer sig i själen. Till en del handlar mitt fotograferande helt självklart om visuella smekningar, om lust och gamman. Men ofta också om ett mer eller mindre omedvetet sökande efter ett dolt svar, eller åtminstone efter en kommentar, en förklaring. Det är inte så att jag först ser och sedan fotograferar, perspektivet är ofta det motsatta; först kommer utsikten, sedan infinner sig, i bästa fall, insikten.

Människan är inte bara ett hus, människan är också en bildmaskin laddad med ett oändligt antal potentiella gudomliga motiv. Och med den visionen för ögonen framstår fotograferingen i en lite annan dager; det är kanske inte alls trivialt eller oskyldigt att knäppa bilder. Fotografering med gudslinsen påskruvad är i själva verket jämförbart med bön – en dialog mellan yta och innehåll, ett samtal mellan fotograf och den som ständigt levererar dessa motiv.

Och då kan även ett brutalt fult rivningshus blotta konstnärliga fingeravtryck.