Julen 2021 var inte någon mysig instagram-jul hos oss. Hela hushållet hade magsjuka i flera dagar, det var knappt att vi till nyår hade lust att börja äta av den julmat som väntade i kylskåpet och på verandan.

Så här ett år efteråt, när den akuta magsjukehysterin och -tröttheten har lagt sig för länge sedan minns jag mest något slags ödmjukt lugn. Visst, stundvis var det täta utryckningar mot toaletten, tvättmaskinen osade på övervarv och vi behövde slunga ut ett antal bittra tankar i universum över att våra föräldrar inte kunde fira jul med oss. Men när vi hade kapitulerat inför situationen infann sig någon form av lugn.

Mitt i allt var jag otroligt tacksam över att vi ändå hade varandra på plats. Mitt i allt gladdes jag mer än vanligt över att vi hade hunnit julpynta och fixa in en liten julgran till ett-åringens exaltation så vi hade något fint att titta. Mitt i allt kunde jag släppa alla julens ”borden” och bara vara i nuet.

Kan jag månne filtrera fram något av samma tacksamhet och glädjeämnen inför den här julen? Tja. Inför första advent hade jag ivriga planer på att lilla fastan skulle bestå av några små justeringar mot en enklare, lugnare vardag i väntan på julens feststämning. I stället blev det jobbstress, allmän hjärntrötthet och stirrande på to do-listor som aldrig tycktes ta slut.

Inte vet jag om det var värre än det brukar vara i december, det kanske bara har känts så. Men av nån anledning har jag i år inte helt fastnat i den där stressen eller tröttheten. Det är som om det under det piskande stressvågorna skulle ha funnits en ny underström av nåd. "Jag gör så gott jag kan. Det räcker. Pepparkaksbak med barnen ikväll, slutrapporten sedan imorgon. Eller i januari."

Skulle du också behöva en underström av lite nåd? Kanske du, liksom jag, får påminna dig om att julen inte handlar om städade skåp, stora julklappsmängder eller avkruxade måsten. Kanske du, liksom jag, längtar efter julens enklaste men samtidigt största gåva, ett barn som föds för att ge oss alla kärlek och hopp i våra liv.

Lovsångs- och förbönsgruppen har börjat en halv timme tidigare för att dricka glögg och äta julstjärnor och ändå hinna sjunga och be. Eftersom det är ”julfest” denna morgonstund önskar vi turvis julpsalmer som vi sjunger. En i gruppen bläddrar fram Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt av Topelius.

När tredje versen kommer förflyttas jag (som så många gånger förr) oundvikligen tillbaka till Minervaskolans i Helsingfors festsal. Salen är mörk i minnesbilden och jag är kanske tio år. Festskorna blänker i stolsraderna. Vi sjunger Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga julefrid. Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid. Du ende som ej skiftar om, min Herre och min konung, kom. Till hög, till låg, till rik, till arm kom glad och hjärtevarm.

Och något berör den lilla tioåringen djupt. Så djupt att det finns spår av det ännu 47 år senare. Det är något speciellt med orden. Det uppfattar jag redan då, fast jag inte förstår vad det är. Här sker en utjämning. Alla ställs i annat perspektiv. Ingen är mer värd. Ingen är inget värd. Det är Fridsfursten vi sjunger om i den fullsatta festsalen. De tjocka gardinerna hänger långa längsmed fönsterraden. Vi har sett jultablån. Allsmäktig Gud är med i salen. Underbar i råd. Han som var och som är och som kommer åter. Himmelens klockor klingar och änglar rör sig bland mänskorna.

En annan i bönegruppen önskar Bered en väg för Herran.

Bered en hjärteväg. Bered ett andrum. Herren som var och som är och som ska komma är så nära: ett enda ord: Kom. Och Han kommer till var och en.

Hoppfull jul.

Det är ungefär ett år sedan mitt vinterprogram gick i radion. Det var väldigt stressigt, på grund av att jag har jättesvårt att läsa högt från en bok eller t.ex. ett manus. Tänk om man bara kunde skriva ett manus (med två händer) och läsa som om det inte var någonting. Tänk!

Min hjärna hittar på olika ord som det inte finns i den tryckta texten. Afasin spökar. Det är en sorg för mig att jag inte egentligen ens nu kan läsa högt för mina barn. Jag tyckte verkligen om att läsa för dem! Jag kan läsa från högt från en bok, om jag koncentrerar mig riktigt mycket, men jag har verkligen svårt att koncentrera mig.

(Jag läser perfekt innantill. Då kommer min skadade hjärna inte på några konstiga ord.)

Och min pojke, som var fem år när jag fick hjärnblödningen, har fått helt för lite högläsning 😔 Tyvärr har han lite svårt med läsämnen, nu när han går i femman och böckerna i historia och omgivningslära är ganska svåra. Åtminstone har han lätt för främmande språk och matematik. Och stavningen är inte något stort problem, fast han inte läser böcker på fritiden. Det är åtminstone väldigt skönt.

Det finns ingen "silver lining" i den här berättelsen. Utom kanske det att jag och han läser varannan sida i skolböckerna, också de böcker som han ska läsa till bokrecension. Han är mycket snabbare än mig på att läsa högt, men han är också lat. Jag får övning. Säg inte till läraren ...

När jag promenerar till ett hembesök på eftermiddagen stannar jag upp vid vår lilla sjö Gallträsk. Sjörök reser sig kanske två meter över den isbetäckta och snöbelagda sjön och inne i dimman rör sig mänskokroppar som silhuetter. Ni vet hur snön dämpar ljud och nu långsamgjordes även mänskokropparnas rörelser i sjörökens märkliga sken. Det skymde inte än, ändå var det inte ljust. Det var vitt fyllt av alla gråskalor som kan frigöras i en dylik belysning. Jag står där och andas en stund. Drar djupa andetag.

När jag senare närmar mig mitt hem ser jag på långt håll granen som lyser på vår innergård som ett riktmärke. Det är redan mörkt omkring mig och bilar med sina skarpa lyktor brusar och gnisslar i snöslask längs med vägen, folk trängs i butikerna och allt det oroliga och ljudliga lämnar jag mer och mer bakom mig för varje steg.

Vädret är milt och vår innergård som vi delar med höghuset mittemot är täckt av snö. Inne i häcken har gårdskarln lagt en slinga med gula lampor och mitt på gården står en julgran. Det var för två år sedan ljusslingan i häcken kom dit i adventstid och jag tyckte inte om den. Ljuset var för skarpt – och, ja, det kändes att det var för mycket av det goda i det kompakta svarta mörkret. Det skulle ha räckt med granen och dess ljus. Men nu när snön dalat och fyllt vår gård lyser ljusslingan i häcken under det tjocka snötäcket som litet dolda snölyktor. En del lampor är helt täckta och ljuset ligger där mjukt och djupt under, och letar sig fram som små lägereldar, vinterbrasor, ljusglimtar i allt det vita.

Nog är det vackert. (Tack till gårdskarln).

Och tacksam får jag stå på gården eller i mitt fönster och vila ögonen på den vita tystnaden med de små guldljusen som lyser i ett mörker som inte kan bli mörkt under dessa omständigheter och gång på gång kommer en sång till mig som sjöngs på 1980-talet av Vineyards, tror jag det stod på pärmen av LP-skivan: Det är ditt blod som renar mig, ditt blod som ger mig liv, för ditt blod blev det offer som gör mig fullkomligt ren, det renar mig vitare än snö, min Jesus, Guds rena offerlamm. Jesus hade förvandlat mig, allt var nytt, som nysnö. Som snön på vår innergård och inne i den lyser ljusen som vägleder mig till julens stora ljus, till adventsljuset, till Jesus, till väntan och längtan om och om igen.

Tänk att tron burit alla dessa år och om en vecka får vi tända det fjärde adventsljuset. Vi fortsätter vänta på Honom som kommer åter.

Vi har väl alla sett den nån gång i TV eller på internet: En kort filmsekvens om hur en människas ansikte förändras från barn till åldring. På tio sekunder kan man uppleva en resa som omspänner kanske sjuttio år. Utseendets gradvisa förändring i de här snabba bildsekvenserna är på en gång rimliga och igenkännbara, men samtidigt främmande och kanske till och med lite skrämmande. Är det faktiskt samma människas anlete som tiden modellerar? Javisst, det förefaller möjligt, men …

Och ändå är det här bara skalet, till och med bara en liten del av skalet. För människan är minst lika mycket psyke, en känslovarelse som efterhand utvecklar, och invecklar, ett emotionellt register med oändliga variationer. Det är ungefär i det här skedet som bilden av ett hologram uppenbarar sig under pannloben. Jag som människa är både en lagom tung pensionär och en liten späd kille, inte bara känslomässigt och emotionellt men också i någon mån rent visuellt. Skelettet är i stort sett intakt men det är på och under huden som den stora transformationen har skett. Och någonstans i detta fysiskt-mentala landskap finns det följaktligen lagrat ett oändligt antal variationer på temat Jag. Om det tekniskt vore möjligt skulle man kunna placera miljoner jag-bilder i en lång rak rad efter varandra där varje motiv skiljer sig något lite från bilden före och efter. Sett från den ena ändan till den andra skulle alla visuella variationer då smälta samman i ett nästan begripligt mönster, i en åldersöverskridande totalbild, från födsel till nu.

Men hur är det egentligen med psyket, med känslopalettens alla möjliga och omöjliga färger? Finns också där en förlaga, en originalskiss, som lyser genom tid och rum, ett motiv som kan avläsas lite oberoende av perspektiv och humörssvängningar? Ja, jag tror det är just där andra kan se även mig, ana själva kärnan och avsikten med detta skal som idag hasar fram på gata och torg. Men – och här kommer själva poängen – det är knappast någon förunnad att upptäcka detta kalejdoskopiska motiv med mindre än att man ikläder sig gudomliga glasögon, att man blickar genom hela personligheten med sina slumrande evighetsögon.

Idag på UNICEFS födelsedag (världens största barnrättsorganisation grundades 1946, ett par år före jag föddes) påminner jag mig själv att jag fortfarande, innerst inne, är ett barn och ska så förbli trots diverse slappa hudar och mungipor som alltför ofta ger efter för gravitationens lockelser. Ordet lillgammal har för mig, och troligen för många seniorer, en alldeles speciell ordagrann betydelse.