Den gångna veckan har bjudit både på Alla helgons dag och Alla själars dag och idag kulminerar temadagarna i Svenska dagen och det svenska språk som är vårt modersmål. Ja, för min del är svenskan också mitt fadersmål: båda mina föräldrar var uppväxta i huvudsak i svenskspråkiga miljöer även om de finska kulturinslagen fanns där alldeles hudnära också. Min pappa var dessutom restaurangchef så där fick ordet "fadersmål" en lite speciell betydelseskiftning ...

Och apropå hudnära; medicinare talar om pia mater som är den djupast liggande hudhinnan som omsluter hjärnan och vars uppgift är att via sina blodkärl försörja ryggmärg och hjärna. Etymologiskt betyder pia mater ”hudmodern”, det vill säga det är här som fostrets och moderns hud redan från livets början förenas. När vi talar om modersmål kan man med det förstå – lite mungipstöjande tänkt – både modersmjölk och det första språk som barnet börjar tala. Modersmålet är alltså alldeles konkret förankrat i moderns kropp.

Det är i språket jag lever. Svenskan är mitt modersmål och det fabricerar näring åt mina tankar och erbjuder mig de ordstinna verktyg som en menings-fylld vardag kräver. Med möda kan jag kanske lära mig andra språk också (hittills utan framgång latin, tyska och engelska) men det är ur modersmålet jag hämtar min huvudsakliga inspiration och näring. Det är förvisso beundransvärt att ha mål i munnen men jag föredrar mål i hela skallen, inklusive skrivararmen. Språket är ett glittrande nöjesfält och skriftställarens vardag en fart- och ordfylld tur i bergochdalbanan, ett ständigt sökande efter rätt riktning och fart, allt beroende på medpassagerarnas förväntade intressen och omgivningens växlande vyer.

Den dag Gud skapar en ny jord och himmel – och det sker ju här på jorden! – uppstår det samtidigt troligen också en språklig förskjutning. Alla jordens många modersmål byts ut mot ett enda gemensamt och allom gångbart fadersmål utan några som helst krystade, mer eller mindre humoristiska undertoner. Från den dagen framåt kan vi nämligen inte bara skatta oss lyckliga över ett språk som ständigt skapar liv och lust, men också skratta oss lyckliga i en gränslös språklig gemenskap.

Eller kanske bara gråta ordlösa glädjetårar.

Är du en sån som tycker att det är självklart att rösta i riksdagsval och kommunalval? Att det hör till att på det sättet påverka i samhället? Då föreslår jag med samma argument att du också röstar i församlingsvalet 2022.

”Men jag är ju inte församlingsaktiv eller kyrkvan”, säger du. Fortsätt läsa, jag serverar här en samling frågor med baktanken att få dig att rösta ändå.

Församlingsvalet är ett lokalt val. De som blir förtroendevalda på din ort planerar och styr hur kyrka och församling finns med i vardagen i din närmiljö.

Är du medlem i en evangelisk-luthersk församlin och är 16 år gammal senast på valdagen 20.11? Då kan du rösta.

Vill du påverka vilka vägval och prioriteringar din församling gör? Det kan du påverka.

Saknar du mera av barn-, vuxen- eller seniorverksamhet i din församling? Det kan du påverka.

Är det viktigt för dig att diakonin respektfullt och långsiktigt hjälper människor i utmanande livssituationer?? Det kan du påverka.

Tycker du att församlingens stöd och närvaro är viktigt i dagens snåla samhällsvindar? Det kan du påverka.

Är du irriterad på något i din församling eller i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland? Det kan du påverka.

Är du intresserad av vem som bestämmer om ekonomi, fastigheter och rekryteringar i församlingen? Det kan du påverka.

Vill du ha inverkan på vem som under kommande period väljer medlemmar i kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ? Det kan du påverka.

Vill du ha in yngre eller nya förmågor i församlingsråd och kyrkofullmäktige? Det kan du påverka.

Allt det här och mycket mer kan du påverka genom att rösta i höstens församlingsval. Kolla in din församlings kandidater och deras åsikter i valkompassen på forsamlingsvalet.fi, rösta under förhandsröstningen 8-12.11 eller på valdagen 20.11.

Och hej, om jag nu lyckats locka dig att rösta i församlingsvalet, påminn då gärna också andra om möjligheten att påverka hur morgondagens hemförsamling ser ut!

Tillsammans bygger vi församling och kyrka.

Vipps är Norges version av MobilePay eller Swish. Det är en betalapp som folk använder om inte dagligen så åtminstone varje vecka i butiker, på barer och vänner emellan. Jag har på något konstigt vis lyckats klara mig utan appen. När andra vippsar och får sin öl på baren på en sekund så skriver jag troget in mina kortuppgifter och godkänner kostnaden i bankappen.

Min red flag är att jag aldrig tar tag i tråkiga saker – som det att skaffa Vipps. Pro tip: när man är gift kan den ena göra flyttanmälan för båda två (det är också en sak som är tråkigt och stressfyllt för mig). Så har jag kommit undan de senaste tre åren och tre flyttarna.

Den enda orsaken till att jag nu har Vipps är att Markus tog mig i handen och släpade mig till närmaste 7/11. Där berättade han för personen i kassan att jag ville ha det billigaste kontantkortet de hade. Det enda jag gjorde var att betala. Första steget mot Vipps är alltså att ha ett norsk telefonnummer, vilket jag inte haft. När vi kom hem fixade han med sim-kortet och guidade mig till att bli med BankID, och senare, Vipps.

Vad skulle jag göra utan honom? Jag bokstavligen skakar, svettas och andas snabbt när jag måste fixa liknande saker – ett beteende som påminner om en smärre ångestattack. Men så ska det väl vara i en relation, tänker jag. Alltså att man hjälper varandra med det som är svårt (inte ångesten, även om den också är väldigt naturlig). Han hjälper mig med byråkratiskt skit och jag serverar kaffe på sängen varje morgon. Win-win.

I natt hände det. Rättare sagt klockan 04.00. Då upphörde sommartiden att gälla. Sommaren själv hade visserligen tonat ut långt tidigare, redan i september, kanske i augusti. Nu följde också tiden efter, lite motvilligt kan jag tänka mig. Men vad är det riktigt som händer? Det ligger något ödesmättat och dramatiskt över detta visarvridande framåt och bakåt, som om en timme hit eller dit skulle förpassa mig antingen i säckmörker eller lyfta upp mig i catwalkens strålkastarsken. Jag tror jag ogillar båda platserna med ungefär samma intensitet och skärpa; den ena klaustrofobisk, den andra ytligt exponerande. Jag är inte gjord för dylika svårhanterliga ytterligheter, jag föredrar ljus i lagom mängd.

Nu är det här med ”normal tid” och ”sommartid” givetvis en fråga i första hand för EU och därför har jag för avsikt att kontakta min hantlangare i Strasbourg med ett radikalt förslag: I stället för att helt slopa sommartiden föreslår jag att EU i stället inför ytterligare tre tider; hösttid, vintertid och vårtid. Och att fördelningen mellan årstiderna skulle vara följande: sommartid mars–september, hösttid oktober–november, vintertid december–januari och vårtid februari–mars. Klockslagen kan man kanske diskutera men pointen skulle vara att respektive års-tid skulle erbjuda maximalt antal ljusa timmar på dygnet. Också när det annars är beckmörkt. Hur det ska gå till får våra folkvalda, klockkloka representanter på bästa sätt räkna ut, de är ju så mycket ”visare” än jag.

Nå, jag måste erkänna att det här är ett dåligt förslag och jag undrar hur Gud riktigt har tänkt sig det här med klockslag och årstider. Månne det inte ligger en poäng i att vi här på nordligaste delen av klotet ska lära oss att leva i tidvis skymning och till och med mörker. Det var visst den engelska matematikprofessorn och evangelisten John Lennox som konstaterade att han tror på en kompensationernas Gud: Det goda vi går miste om i jordelivet kompenseras med ett överflöd i evigheten. Men hur det här med ljus och mörker riktigt ska fördela sig är en gåta för mig. Jag menar; en kompensation innebär rimligtvis då att de som fått för mycket jordiskt ljus ska placeras i en mörkare del av evigheten? Råder det natt även i Paradiset? Jag trodde att det där bara handlade om liv och lust, inte om snark och suck. Medge att det låter lite konstigt.

Så jag tror att jag föredrar ett alldeles vanligt jordiskt kyligt vintermörker, mer eller mindre klockstyrt, framom ett helvetiskt varmt ljusbad som varar i all oändlighet.

Kyrk- och församlingsnörden i mig är helt till sig vid tanken på att Åbo domkyrka ska renoveras! Det är på tiden, senaste gång min hemkyrka och nationalhelgedomen genomgick en renovering var på 1970-talet, bara gällande teknik är ju behoven och möjligheterna helt annorlunda nu än då.

Det är inte bara fastigheten som ska renoveras, också verksamhet och arbetssätt mm står i fokus för uppdateringen. Tänk vilket fint uppdrag, att med respekt för både liturgi, historia, arkitektur och mänskliga behov få planera för en dynamisk och meningsfull framtid för Åbo domkyrka.

Flera röster har affekterat hörts ropa ”ingenting får ändras”! Jag förstår att en så (lokal)historiskt central byggnad som Åbo domkyrka väcker känslor med rötter i kollektivt identitetsbygge och personliga minnen. Sådant ska inte föraktas, men kyrkan är ju redan nu full av saker som var främmande då kyrkan byggdes eller för bara hundra år sedan… Hiss till orgelläktarna behövs, nu kan t.ex. inte alla i församlingens kyrkokör delta då de sjunger från körläktaren. Många utrymmen är antingen inte ändamålsenliga för den funktion de har, eller så finns det utrymmen som just nu mest är förvaringsplatser som med fördel kunde användas för samtalsbruk, möten eller mindre samlingar etc.

Jag baxnar när jag tänker på den samlade mängd arbetstimmar och sakkunnighet som kommer att under domkyrkans renovering! Det är många som är med i den förberedande planeringen: naturligtvis Åbo (finskspråkiga) domkyrkoförsamling och Åbo svenska församling som är kyrkans huvudanvändare, men så är det också domkapitlet, museicentralen, undervisningsministeriet, kyrkostyrelsen, arkitekter och många samarbetsparter som alla ska vara delaktiga i processen. Redan tidigt har den förberedande arbetsgruppen med domkyrkans domprost i spetsen varit klara med att det inte bara är tjänstemän som kan och får vara delaktiga. Flera utrop och tankar från åbobor överlag har nått arbetsgruppen via inlägg på sociala media. Allmänheten har också flitigt lämnat in önskemål, farhågor och förslag i Borgmästarkoret.

Vad drömmer jag då själv om för framtid under domkyrkovalven? Jag drömmer om olika insatser som skulle öppna upp kyrkorummet och gudstjänsten för både vana och ovana kyrkobesökare.

Gudstjänstgemenskapen blir mera levande om det skulle finnas ett mobilt altare som kunde användas lite längre ner i mittskeppet, jämfört med det ståtliga men avlägsna högkorets huvudaltare. Ändamålsenliga utrymmen i kapellen för varierande verksamhet för olika åldrar och målgrupper skulle ge både liv i kyrkan och välkommet tilläggsutrymme. En fungerande ljudåtergivning skulle förgylla både gudstjänster, andakter och konserter. Större tillgänglighet möjliggör ett meningsfullt kyrkobesök för flera. Och jag tycker det skulle vara fint om något av de många medeltida sidoaltarena kunde göra comeback.

Har du tankar och idéer för Åbo domkyrkas uppdatering och renovering? Vad drömmer du om? Är du intresserad av vad som är på gång i domkyrkan kan du följa med i den blogg som (mest på finska men ibland också på svenska) uppmärksammar renoveringen ur olika synvinklar under de kommande åren. turuntuomiokirkko.fi/etusivu/turun-tuomiokirkon-blogi