Den som själv är van vid att dra sig undan på andliga retreater kan lätt att glömma att retreatens tystnad inte är bekant för alla. Ett av våra barn frågade en gång när jag skulle iväg på retreat: ”ska du vara nunna under veckoslutet igen?” Min pappa har för sin del undrat om jag är i så djup kris att jag måste åka bort på retreat. Tja, det är väl (bland annat) för att försöka undvika kriser som många deltar i retreater…

Men vad är då en retreat? På retreatgården Snoans webbsida hittar jag en sammanfattning som jag tycker ramar in det viktigaste: ”Själen och andligheten står i centrum och större delen av tiden är man i tystnad. Retreaten är ett tillfälle att hinna ifatt sig själv, få tid för reflektion över det som är viktigt i livet, för att lyssna till sina tankar och vara nära Gud.”

Retreatprogrammet under oftast 3-4 dagar består av andakter, stunder av stilla bön och måltider. Det planeras in gott om egen tid för vila och reflektion. Möjlighet erbjuds till enskilda samtal med präst eller retreatledare.

Det kan ibland kännas förvånansvärt svårt att släppa vardagskontrollen och behovet att vara duktig, effektiv och aktiv! Jag hör till dem som behöver öva sig på att faktiskt landa i den kravlösa oasen som ger plats för vila, fördjupning och Gudsmöte. Den här oasen är ibland som en efterlängtad och tröstande famn, andra gånger kan det bli skrämmande, utmanande, ödsligt och ensamt på ett negativt sätt när tankar och frågor ges mera plats än annars.

Men tänk, vad fint – på retreater är vi ensamma tillsammans! Då det är nattsvart och utmanande i retreattillvaron, när det inte hjälper med galet god mat, ombonad inomhusmiljö med brassprak, långa promenader i naturen eller tidebönens vaggande rytm, då kanske det ändå ger lite trygghet och ork att inte vara i det där nattsvarta helt ensam. Gemenskapen (också den tysta, kanske till och med speciellt just den tysta) kan bära mig lite vidare eller ge just den där ljusglimten jag behöver.

Det tog mig några gånger att vänja mig vid retreatens tystnad. Att vara tillsammans men ändå på egen hand. Det kändes så oartigt och kantigt att inte bekräfta de andra deltagarna med några ord här och en nick där, att inte hälsa eller säga något alls under måltiderna. Jag insåg också hur mycket energi det går åt till det sociala spelet som ständigt pågår i vår vardag.

Nu känns det som en stor gåva att efter inledningskvällens välkomstord och praktiska info tillsammans få sjunka ner i tystnaden. Vi är tillsammans med varandra, med Jesus och med Gud. Vi har sökt oss dit med olika bakgrund och sammanhang, vi möts med våra drömmar, behov, frågor och längtor. Retreattillvaron omfamnar oss, vi kan inte veta vad den här retreaten ger, vi kan bara försöka våga öppna oss för den helige Ande och försöka hänga med ditåt vinden för oss just den här gången.

***

Här om veckan skrev jag också ner tankar om andliga retreater för Andetag. Det blev så mycket oskrivet kvar på lager så jag körde ett varv till den här veckan, och det är fortfarande många aspekter, frågor eller tankar som pockar på uppmärksamhet. Det verkar alltså bli fortsättning minst en tredje gång på samma tema. Häng med på kanalen så får vi se!

"Bönen är som bäst

när man är stilla länge nog

för att lyssna."

Richard Daly

Oj, vad jag önskar att dikter fick högre status i Finland. Orhan Pamuk skriver i sin roman Snö om politiska motsättningar i en liten nordostlig by och huvudpersonen är poet. En diktare vinner respekt i det landet. Och Island hyllar sin poet Hallgrímur Péturson från 1600-talet så att landets största kyrka, Hallgrimskirkja, dedikeras till honom 1986. Under högmässan på Nordisk kyrkosångfestival i somras läste prästen dikter i sin predikan. Sovjettidens poeter förföljdes och blev dissidenter. Dagens frispråkiga poeter från Ryssland lever i exil. I Ryssland har dikter alltid varit farliga och de har oförskräckt citerats i kärleksrelationer. Också Latinamerika bjuder på brännbar politik och kärlek i sin diktning.

I Finland, varför gnäller jag? samlas en handfull, med god tur, för att lyssna på diktuppläsning – som att bjuda in på bönemöten. Inte många. Ändå tror jag att dikten är viktig och den är ett språkrör som kan uttrycka de djupaste känslorna, glädjeämnen, orättvisor, varna och fostra oss människor i vår vandring här på jorden – på ett helt annat sätt än vanlig skönlitteratur.

Psalmer är dikter i sång. Hur gärna sjunger vi inte Lina Sandells Tryggare kan eller Blott en dag och Bred dina vida vingar ? Hur ljuvligt är det inte att sjunga Bered en väg vid advent eller Härlig är jorden? Men försök läsa psalmerna som dikt. Vi tänker inte alltid på alla ord när vi sjunger, men orden talar till oss på ett annat sätt när vi läser dem rad för rad. Guds kärlek är – är en psalm om människans frihet att välja, om Guds nåd och om hav och stränder som rullas upp framför oss. Här är till och med mer än Ulf Lundells Öppna landskap...

De 150 psaltarpsalmerna i bibeln för oss genom alla sinnesstämningar och allt, hela vårt känsloliv, får vi bära fram inför Gud. De här psalmerna, bönerna, dikterna har lärt mig att vi får vara totalt frispråkiga inför Jesus. Och att det är hälsosamt att sluta med tacksägelse när vi avreagerat oss. Tack för att Gud tar emot. Tack för att Gud lyssnar. Tack för att Gud verkar i oss och i de situationer vi bär fram inför honom. Här lär vi oss tillit.

Mina tårar är min föda både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: ’Var är nu din Gud?’ Men jag vill utgjuta min själ och ha i minne hur jag gick med hopen upp till Guds hus. (Ps 42:4)

Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister. Bevara också din tjänare från fräcka människor. Låt dem inte få makt med mig. (Ps 19:13-14)

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande. (Ps 51:12)

I dagens värld, när det klagas på att unga inte orkar läsa en hel bok mer, kanske dikten reser sig upp och tar sin förtjänta plats.

Att vara diakon i en församling och jobba mycket bland äldre är en rikedom, men det innebär också att ständigt röra sig nära livets sköra gränser. I själavården bland äldre märks det särskilt tydligt. Många av dem jag möter har redan levt ett långt liv och för flera är kroppen och orken på väg att ta slut. Ibland också livslusten. Ofta finns där erfarenheter och berättelser som den äldre behöver få dela. Många glädjeämnen, men även svåra upplevelser som satt djupa spår och som mer och mer upptar den äldres tankar och som behöver uttalas.

Att stiga in i deras liv, via hembesök eller på ett vårdhem, är alltid ett privilegium - men också en påminnelse om att mötet kan vara det sista. Man vet aldrig riktigt vad som väntar bakom dörren. Det kan vara en varm famn av igenkännande och glädje - "så roligt att du kom, jag har väntat så på dig" eller ett tungt rum fyllt av sorg, oro eller ensamhet där jag möts av en blick som säger "hjälp mig, jag känner mig rädd"

Samtalet kan handla om små vardagliga ting, om barn och barnbarn, om sjukdomar eller om en rädsla inför döden. Ofta är det just blandningen av det lilla och det stora som gör själavården så mänsklig och äkta. Men oavsett ämne känns det alltid viktigt att vara helt närvarande och lyssna på riktigt.

Ibland är det svårt att gå. Att hantera dessa situationer kräver ett inre förhållningssätt. Ett enkelt "Gud välsigne dig" eller "jag skall komma ihåg dig i bön" innan jag säger hej då. Ofta ber vi den bekanta "Herrens välsignelse" innan jag går. En hand på axeln eller en varm kram, som kan bli det sista avtrycket i en människas liv. Att inte spara på värmen och omsorgen.

Ibland kommer tanken - var detta vårt sista samtal? Var det här den sista gången vi bad tillsammans? Ibland kan jag bära med mig en känsla av otillräcklighet - borde jag ha sagt mer, stannat längre, formulerat bönen på något annat sätt?

När beskedet sedan kommer - kanske genom ett telefonsamtal, via en församlingsbo eller ibland först då jag läser dödsannonsen i tidningen - känns det ibland som en liten stöt i hjärtat. "Var det verkligen sista gången jag såg henne eller honom? Jag trodde vi skulle ses igen." Det blir en påminnelse om livets oförutsägbarhet och om hur bräcklig vår tillvaro är. Samtidigt känner jag tacksamhet över att ha fått dela något viktigt med just den personen.

Det här människonära arbetet innebär också att jag som diakon behöver vårda mig själv. När människor jag följer nära i vardagen dör, kan sorgen också sätta sig i min egen kropp. Därför är det viktigt att ha kolleger att dela erfarenheter med, att själv få ta emot själavård eller arbetshandledning. Vi diakoner kan behöva hjälp med att inte fastna i skuldkänslor eller i den tunga sidan av arbetet, utan istället se det fina och rentav heliga i att ha fått vara en del av någons sista tid.

Själavård och hembesök bland äldre lär mig ständigt något nytt om livet. Det lär mig att ta vara på ögonblicket, att inte skjuta upp det viktiga, att våga tala om döden men också om hoppet. Framför allt påminns jag om att varje möte har ett värde i sig - oavsett om det blir det sista eller bara ett steg på vägen. Jag får vara närvarande i stunden, möta männsikan där och då, med respekt, kärlek och ett lyssnande hjärta. Det är ofta nog.

Kanske är det just i detta spänningsfält, mellan slutskede och evigheten, som själavården blir allra mest meningsfull.

Vi diakoniarbetare ser hur det psykiska illamåendet har ökat till följd av regeringens besparingar – besparingar som slår hårdast mot dem som redan har det sämre ställt. Samtidigt ser vi hur olika hjälptjänster inom den förebyggande psykiatriska vården har minskat. Det är en kombination som inte är hållbar.

Självdestruktivitet är något vi diakoniarbetare
möter hos personer vi träffar under våra arbetsår – antingen direkt eller indirekt.

Självdestruktivitet är något vi diakoniarbetare möter hos personer vi träffar under våra arbetsår – antingen direkt eller indirekt. Då gäller det att lägga undan allt annat och koncentrera sig helt på det som personen har på hjärtat. Något så tungt eller svårt att det kan kännas som att det inte finns någon orsak att leva längre.

Det viktigaste är att lyssna – och att visa att det inte finns något som man inte kan tala om hos oss.

Vad kan en diakoniarbetare göra i en sådan situation? Jo – lyssna, lyssna och lyssna. Och därefter berätta att personen inte är ensam i det som hen går igenom. Vi kan berätta om möjligheten till själavårdssamtal, om det är något personen upplever som ett möjligt stöd, och att det finns mångsidig hjälp vi tillsammans kan ta kontakt med. Men det viktigaste är att lyssna – och att visa att det inte finns något som man inte kan tala om hos oss. Att det finns hopp, och att vi kan lita på hoppet tillsammans.

Det räcker inte att bara fråga hur någon mår, om man inte stannar upp och verkligen lyssnar.

Ofta sägs det att det räcker att fråga hur det står till. Att en sådan fråga kan bryta en självdestruktiv tankecirkel. Det är en bra början – men det räcker inte att bara fråga hur någon mår, om man inte stannar upp och verkligen lyssnar. Om man inte är närvarande och vågar möta mörkret tillsammans. Och ibland räcker faktiskt ingenting till. Även om man har gjort allt som står i ens makt för att ge stöd. Då kan du ändå vara säker på att den du försökt hjälpa har vetat att hen är viktig – och att du har gjort det du kunnat.

Forskning visar att det inte ökar risken för självmord att fråga rakt ut om suicidala tankar. Tvärtom. I stället för att bara fråga hur det är, kan man säga att man är orolig för hur den andra mår – och fråga direkt om hen har tankar på att ta sitt liv.

Alla kan göra något
– men det största ansvaret ligger hos samhällets strukturer och i bristen på förebyggande tjänster.

Det som däremot med säkerhet påverkar negativt, är när det ständigt skärs ner på former av psykosocialt och förebyggande stöd. Det försämrar människors mående, utan tvekan. Ingen enskild närstående, ingen församling och ingen förening kan bära hela ansvaret för att förebygga suicidalitet. Alla kan göra något – men det största ansvaret ligger hos samhällets strukturer och i bristen på förebyggande tjänster. Beslutsfattare har möjlighet att välja: att värna om människoliv genom att ge resurser – eller att dra ner. Det handlar om vilken värdegrund som finns bakom besluten. Det är något vi diakoniarbetare lyfter i vårt påverkansarbete.

Till dig som har självdestruktiva tankar vill jag säga: Ge inte upp hoppet. Det finns stöd – och vi diakoniarbetare finns här för dig.

Och till dig som är närstående, som förlorat någon nära: Det är inte ditt fel. Det finns både professionellt och medmänskligt stöd också för dig.

Vare sig du själv kämpar eller är nära någon som gör det
– bli inte ensam.

Vare sig du själv kämpar eller är nära någon som gör det – bli inte ensam. Ring. Skriv. Kom och träffa oss. Vi frågar hur det står till – och sen lyssnar vi. Och vi finns kvar.