Det är 60 år sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal inför 250 000 vita och svarta demonstranter. Det var den 28 augusti 1963 och människor kom från nästan alla stater i unionen, dignitärer, berömdheter och vanliga människor som genom stora ekonomiska uppoffringar tog sig till Washington.

Det var en armé som saknade vapen men inte styrka. Det var en armé som ingen behövde inkallas till. Den omfattade vita och svarta och alla åldrar. Den hade anhängare från alla trosinriktningar, medlemmar ur alla samhällsgrupper, alla yrken, alla politiska partier, som förenades av ett enda ideal. Det var en stridande armé, men ingen kunde ta miste på att dess kraftfullaste vapen var kärleken. Ett viktigt inslag i marschen var att vita kyrkor deltog, skriver Luther King.

Självbiografin om Martin Luther King har legat på mitt bord en tid för att jag själv allt starkare börjat bära en dröm.

När Narges Mohammadi tilldelas Nobels fredspris 2023 för sin kamp för Irans kvinnor tackar mitt inre. Hon säger själv, fängslad, att hon aldrig kommer att sluta kämpa för att demokrati, frihet och jämlikhet ska bli verklighet, enligt New York Times.

Vilka är dina drömmar? Vilka är de krossade? Jag, du, många går över krossat glas där våra drömmar en gång var målade, vi trodde, vi hoppades och det blev inte.

Men vi behöver resa oss ur spillrorna, ge oss själva och livet en ny chans, någonting annat. Låta det spira, våga lita på, bida något nytt.

Profeten Jesaja tröstar: Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. Eller senare i Jesaja: Jag är Herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig: Var inte rädd, jag hjälper dig.

Psalmisten skriver att han länge väntade på Herren, men: han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga.

Jag vill drömma, tro och hoppas också när jag lagt dagens tidning ifrån mig och stängt av tevenyheterna. Jag vill gräva där jag står. Jag vill ännu se Guds stora hand svepa över denna haltande, arga, vackra värld. Jag vill tro på ett kommande Fredsrike en dag. När Jesus själv ännu en gång ger mänskligheten sin chans. Jesus säger: Kom! Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Jag tänker på en låt av Bo Kaspers orkester: ”Det är inte mig det är fel på” som handlar om någon som menar hens partner är problemet, som ”orkar med en sån som jag”. Att lägga problemen med överbelastning pga resursbrist, på enskilda individer är mer regel än undantag i dagens arbetsliv. Det är meningen att utmattning inom arbetslivet skall skötas med förmäns stöd och inom arbetsgemenskapen, och inte som det alltför ofta nu görs- som en break-down hos en kugge i maskineriet.

Det är helt galet. Visst finns det många av oss som har benägenhet för ångest, depression, utmattning. Många psykiskt tunga arbeten tar för mycket energi av de människorna. Samtidigt tänker jag nog att mänskor som är känsliga för andra människors problem och vill hjälpa, vill vårda är en ovärderlig resurs. Folk som inte är lika empatiska kanske inte heller har det här vårdintresset. Ingen människa är en maskin som orkar med hur mycket som helst. Det är inte meningen att någon skall orka sköta två personers arbete i åratal till exempel.

I samhället räknas ofta personer med utmattning på något sätt som ”svaga”. Hedvid Söderlund, hjärnforskare och professor i psykolog betonar i sin bok ” Den utbrända hjärnforskaren” att det egentligen ofta är sk ”starka” personer som presterar på hög nivå som blir utmattade och tar upp teorier om hur ojämdställhet i samhället orsakar att kvinnor oftare blir utmattade än män – eller i alla fall får den diagnosen oftare än män. I Sverige är utmattning en skild diagnos. I Finland godkänner inte FPA utmattning som en diagnos för någon längre sjukskrivning. I praktiken går både depressions- och utmattningssymtomen in i varandra och som kliniker är det inte alltid så lätt att skilja åt de här tillstånden.

Du som ofta har värk i knäet eller ryggen eller huvudet, axlarna, fotsulorna kanske – vet hur underbara värkpauserna är. De där stunderna när du njuter av kaffet och huvudet är klart och vanligt, fötterna leder dig från ställe till ställe utan att ropa ut sin smärta. Du sträcker på dig, känner att det här blir en bättre dag, ingen dålig start i ryggen, drar upp gardinen, ser en hare på gården.

Och du uppskattar tillvaron på ett helt nytt sätt. Du ser på din omvärld med förändrade ögon, som ett litet barn, kanske, som förundras över fjärilen som är så vacker, sparvarna som tjattrar i busken du går förbi, höstlövens röda, orange och gula färgtoner, solen som glimmar till i romernas paljetterade klänningar. Allt är förunderligt. Allt har ett sällsamt skimmer. Kaffet smakar extra gott och grannen är ju riktigt trevlig, också han som du vanligtvis knappt märkt.

Ibland behöver jag pauser från det självklara. Jag blir hemmablind. Kanske tar jag mitt tak över huvudet för givet, väggarna som skyddar mig från blåst och kyla. Kan hända tänker jag inte på hur bra jag har det när jag varje kväll får krypa ner under rena lakan och ett mjukt täcke, får mat för dagen fast den kanske är litet enahanda för det mesta.

Vi får tacka för de goda stunderna, för självklarheterna som gör våra liv välbehagliga, för goda grannar, vanliga dagar, värkfria pauser, väderleksförändringar och att vi fritt får tro och berätta hur vi har det, hur vi känner, hur vi tycker. Tack för dig och tack för mig. Tack för att Gud erbjudit oss sin ende son så att vi ska få förlåtelse för våra synder och få frid. Tack för nya möjligheter och ny nåd. Tack för en underbar vanlig dag, som Agneta Fältskog sjöng på LP-skivan ”Elva kvinnor i ett hus” på 1970-talet. Gracias a la vida (que me ha dado tanto) av Mercedes Sosa, livet som givit mig så mycket. Tack min Gud för vad som varit, tack för allt vad du beskär av August Storm. Tacksamhetens sånger.

Tacksam får jag knäppa mina händer, öppna mina händer, lyfta mina händer till min Frälsare och Gud.

Vi kom ut till skärgården halv elva på kvällen. Jag såg knappt min hand framför mig när jag försiktigt tog ett steg i taget för att med foten känna hur stigen går fram mot huset. När jag stiger ut ur det tätare mörkret bland träden, ut på den lilla gräsplätten före sandstranden och havet tar vid, överväldigas jag av stjärnhimlen. Havet som susar och brusar, vågor sköljer mot land och miljarder små stjärnor man aldrig kan se i en upplyst stad flimrar, skimrar, gnistrar.

Det är nästan för mycket för en liten mänska att uppleva.

Och jag vet att jag gjorde rätt som föreslagit att min man och jag skulle ta oss ut till landstället så här sent efter en födelsedagsfest. Hela min kropp ropade efter hav och skog. Men så här hade jag ändå inte väntat mig att bli välkommen av naturens Skapare, av min Frälsare och Gud.

Jag säger ingenting när jag ligger mellan lakanen och hör havets brus, för min kropp är för trött. Men mitt inre bultar av tacksamhet. Jag ligger som i livmodern, jag ligger i Guds stora famn och alla problem, alla olösta frågor drunknar i himmelens och havets storhet, i det större, det fantastiska, i Herren själv. Här får jag vila och lasta av alla bördor. Jesus säger att hans ok är milt. Hans börda lätt. Ibland bär jag allt själv, märker inte hur jag samlar på mig.

Den natten blev avlastningen och själavården väldigt konkret. För en känslig mänska kan stadsljuden slå som spikar in i en trött kropp. Då behövs hav som omhuldar, stjärnhimmel som visar proportioner, en liten stuga mitt i det stora, ett enkelt hem mitt i livets komplexitet.

Tacksam för andhål. Tacksam för platser som skänker mig ro. Tacksam för att få lämna mitt liv och mina bekymmer vid Kristi kors.

Jag lägger mig ner i frid och sover. Du, Herre, låter mig bo i trygghet. (Ps. 4:9)

Jag sitter i ett tidigt morgontåg och läser mina whats app-meddelanden på väg till Böle för att byta tåg till Vasa. Framför mig har jag diakonidagar.

När jag tittar upp från telefonen ser jag solen leta sig fram mellan träden, smeka trädtopparna, röra sig in mellan buskagen och jag blir betagen. Ser mig snabbt omkring (som ville jag dela upplevelsen) och ser fem andra passagerare, var och en stirrande in i sin mobiltelefon, som också jag nyss gjorde. Men solen den har funnits och finns där hela tiden med sina gyllene morgonstrålar. Få ser den.

Det blir en påminnelse för mig om att sådan är Gud. Han finns här hela tiden både när jag sysslar med annat och inte ägnar honom en tanke lika som när jag uppmärksammar Honom. Jag är med er alla dagar till tidens slut, säger Jesus. Sök mig och ni ska finna mig. Närma er mig och jag ska närma mig er. Jag överger er aldrig. Sök mitt rike och också det andra ska tillfalla er. Och den som vill ska fritt få dricka av livets vatten. Jag är vägen, sanningen och livet. Den som tror på mig ska inte förgås utan ha evigt liv. Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.

Tåget susar på sina spår, fler människor stiger på. Solen är med hela vägen till Vasa. Men jag ser inte så mycket ut genom fönstret för jag läser och stundtals pratar jag med mina diakonikolleger som också är med på tåget. Men min resa är förvandlad. Jag är fylld av lugn och förhoppning, vet att livet är större.

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps. 139:1-3, 5-6, 23-24)