Jesus bevistade ett bröllop i Kana och förvandlade vatten till vin. I en skam- och hederskultur var det en förnedrande sak att ha för lite vin på sitt bröllop. Det skulle talas om fiaskot i generationer. Men så blev det inte när Jesus omvandlade vattnet i de sex stenkrukorna, som rymde cirka hundra liter var, till ett underbart gott vin. Nu fanns det vin i överflöd och det fanns ett välsmakande vin som man skulle tala om i långa tider och minnas med glädje.

Sådan är Jesus. Han för oss ur förnedring till glädje. Om vi följer Honom får vi gå en väg som inte alltid är lätt, men som är förberedd, som är omsluten, som är trygg i den bemärkelsen att hur det än ser ut är Jesus med oss i sin osynliga närvaro. Han vill föra sina barn, Guds folk närmare sitt hjärta. Han vill att vi ska glädjas i hans närvaro och ta hans ord och löften på allvar.

Jag satt i Karis kyrka för några dagar sedan och hörde vigsellöftena läsas upp: Vill du älska i nöd och lust? Vill du göra gott mot din nästa? Man sitter där och går igenom sitt eget liv. Alla drömmar, allt som hänt. Önskar att det ska gå dessa två väl.

Och vi vill och vill och vill och ändå kan det bli så fel. Och ibland slutar vi kanske till och med att vilja gör det som är rätt. Hur många äktenskap har inte gått i kras, och ändå vill jag tro att just det här ska lyckas. Många äktenskap har bestått till slutet. Men livet är stort och oberäkneligt. Det som är det samma igår, idag och i evighet är Guds löften om nåd och sanning, om ett rike som väntar där inte svek och sjukdom finns.

Ska det finnas någon tro kvar på jorden, undrar Jesus, vid tiden då han återvänder och ställer allt till rätta? Ska hans församling känna igen Honom? De här frågorna har upptagit mitt sinne den här sommaren. Nya testamentet talar om Guds församling som Jesu brud. Vi behöver förbereda oss. Vi ska ju sitta till bords med vår trolovade.

Jag vill tro. Hjälp min otro, får jag be. Hjälp mig att leva nära, nära ditt hjärta, Jesus. Rena mig med ditt ord. Hjälp mig att vända frågor och oro till böner. Tacksam får jag förstå att också denna dag går du med mig, min Herre.

Ja, jag har en sockerbit i min gröna tjänsteskjorta, men jag är inte präst även om många tror så. Den gröna färgen på skjortan står för kyrkans diakoni. Den bärs av dem som vigts till diakonins tjänst. Jag är vigd till diakon. I församlingarna i Borgå stift arbetar kring 90 diakoniarbetare, vigda diakonissor och diakoner samt diakoniassistenter och -handledare. Vi arbetar med många olika saker i församlingen.

”Du har ett så trevligt jobb när du får dricka kaffe med andra!”, ”Får du ont i ryggen av att bära matsvinn alla dagar?”, ”Det måste vara tungt att höra ledsamma historier i ett.” – detta och liknande hör jag ofta när jag berättar min yrkestitel. Javisst, mitt arbete innehåller många kaffepauser, matsvinn och att lyssna. Men det handlar också om bl.a. läger, evenemang och andakter. Jag arbetar mycket med servicehandledning, utvecklingsarbete och samarbeten inom social- och hälsovården på området. Inom diakonin är min arbetsuppgift att möta alla som kommer in via diakonikansliets dörr. Min uppgift är att villkorslöst hjälpa min nästa, fostra till egenmakt och lyfta fram välfärdssamhällets brister. Diakonin ger inte det andra vill ha, vi ger det som behövs för ett människovärdigt liv. Få vet vad diakonin egentligen gör, för församlingarnas diakoniarbetare jobbar oftast tyst i skuggorna.

Det ska vi strax ändra på! Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga här på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. Vi vill berätta vad det är vi egentligen arbetar med och lyfta fram vad vi ser i samhället bland de mest utsatta. Då fler vet var samhällets svagaste länk ligger, är det enklare att lyfta fram brister och tillsammans bygga upp ett bättre välfärdssamhälle. Vi vill också dela vardagsmirakel, Gud finns med oss i allt vi gör och diakonin möter många solskenshistorier.

Så följ med våra fredagsbloggar, du kanske lär dig något nytt om kyrkans diakoni på kuppen!

Jag sitter och rensar lingon vid verandabordet. Ett svanpar glider förbi i viken. Fåglarna har nästan tystnat. Människorna har åkt in till stan eller så vandrar de tyst i skogarna och låter stövlarna sjunka in i den gröna mossan, ser sig omkring hur vackert ljungen blommar i utbredda lila tuvor upp och ned för kullarna. Molnen drar tunga förbi. Vattnet har stigit så att delar av stenmuren är helt under vatten. Lingonen rinner mellan mina fingrar: somt ner i burken somt på skräpfatet. Det ska råröras, sylt kokas, vispgröt vispas... Allt upprepar sig. Skolorna har börjat och hösten är här.

Det är bra.

Herren börjar också om och om igen med oss människor. Allt har sin tid. Vi får börja om och vi får fortsätta som årstiderna år efter år. Mannat i öknen skulle bara räcka det ena dygnet, sedan skulle Guds folk plocka nytt igen följande dag – förutom på sabbaten då de plockade för två dagar. Vårt andliga liv behöver förnyas varje dag fast vi har en erfarenhet som i bästa fall hjälper oss. Detta är dagen som Herren gjort. Idag ger han mig böneämnen, viskar stilla sin längtan eller vilja i mitt och ditt liv. Idag behöver jag Honom och Han mig. Jag behöver dig och du mig.

Det finns ett bibelställe där profeten skriver att Herren väcker honom att lyssna på lärjungasätt. Det är inte försent för oss. Vi får börja nu. Han får börja om igen med våra liv, ta tag där vi är just nu, fortsätta sitt verk i oss. Han som påbörjat sitt arbete i oss ska också fullkomna det han startat. Han överger oss inte fast vi kanske fumlat och haft öronen i lås. Åter får vi komma i Hans armar, åter får vi del av Hans nåd.

Också lingonen kan bli små glädjeämnen utanför den innersta kretsen, om Herren vill och inspirerar. Tacksamheten växer i delad glädje.

Den här semestern besökte min man Kjell och jag Belgien och specifikt Antwerpen där min andliga mor Gunvor jobbat som missionär bland sjömän, prostituerade och drogmissbrukare på 1960-70-talet. Som hållpunkter hade vi en av hennes adresser, Huikstraat 20, en kristen bokhandel som vi googlade in adressen på och Evangelische Kerk. Vi hade också namnet på pastorn som jobbade i församlingen då Gunvor for hem till Finland och namnen på några av de drogmissbrukare som kom till tro och som Gunvor alldeles särskilt tog sig an och fick hjärta för.

Efter att ha fotograferat en stängd kyrka på kvällssidan ringde vi ändå på summern men fick inget svar. Vi ringde en gång till och dörren öppnades. En halv timme senare satt vi på ett internationellt bönemöte där vännerna bad på spanska, flamländska, ryska, engelska, svenska... och efter mötet samtalade vi med fd pastorn som kunde minnas den pastor som blev kvar då Gunvor åkt. Den nuvarande unge pastorn visste inget om det förflutna så vi kände Guds omsorg att det pensionerade pastorsparet tagit sig till bönemötet den kvällen. Vi fick information om några av de vänner Gunvor tagit sig an och fick veta att en av dem, Fabian, hade grundat en secondhand butik som skulle vara öppen dagen därpå (den var endast öppen 2 dagar i veckan) och vi skulle åka vidare till England på eftermiddagen. Följande morgon möter vi Fabian som guidar oss runt och ringer André som i tiderna grundade bokhandeln och de för oss till olika platser och berättar ivrigt hur arbetet gått vidare. De ger videohälsningar till gamla Gunvor, 92 år nu och själva står de där i sina slitna jeans och glada anleten drygt 70 båda två. De älskar Jesus, de älskar Israel och de älskar ännu Gunvor.

Jag tänker att när en människa omvänder sig kan vad som helst hända och vilka välsignelser som följer på det! De här killarna var mentalt söndriga av droger för 50 år sedan och idag står de där och har fått vara andra till enorm välsignelse under årens lopp med kristen litteratur, evangelisation, klädtransporter till fattigare länder och ställen och deras barn har fortsatt arbetet både i församlingen och bland prostituerade som de tar ut ur prostitutionen och gömmer i trygga bostäder för att ge kvinnorna ett nytt liv.

Vi får vara tacksamma för de som gått före och gett av sitt liv för andra. Tacksamma till Jesus som vänder människors liv, låter oss börja om från början.

Frank Mangs skriver ”Han begynte om igen” och grundar hela boken i det adertonde kapitlet i profeten Jeremias bok (om krukmakaren som gör om sitt kärl). Det finns hopp för alla. Han börjar om igen med oss. Också idag. Gud välsigne dig.

Här om dagen satt jag i bussen på väg hem efter några timmar på bibliotekets fantasikittlande barnavdelning. Medan familjens pratsamma 4-åring funderade på vad fjärilar äter föll mina ögon på en stor väggbanderoll utanför.

Banderollen hängde på en vägg som hör till vår lokala kyrkliga samfällighet och var minst fem meter hög, ändå hann jag inte helt uppfatta vad det handlade om innan bussen svängde runt hörnet. Men det jag råkade hinna läsa har blivit kvar i tankarna.

Översatt till svenska läste jag ”Tystnad är Guds modersmål”.

Min allra första tanke var att gratulera den som fått till den finurliga formuleringen. Sedan började nyfikna funderingar anmäla sig i mitt huvud medan vi närmade oss vår hållplats.

Tystnad kan ju upplevas både negativt och positivt. Tystnad kan vara frånvaron av ord, svar eller dialog. Tystnad kan kopplas till att bli hörd i stället för att bli överröstad eller avbruten. Tystnad kan vara förväntansfull eller otålig, kanske blodsmakande desperat eller förundrat jublande. Eller bara frågande och vilsen.

Hurdana tystnader finns mellan mig och Gud? Finns det fruktbar och helande tystnad i någon slags dialog, eller är det en otålig och arrogant tystnad som gäller från min sida? Skulle jag kunna adressera färre men mera medvetna ord till Gud så att också tystnaden skulle få tala? Jag borde nog öva på att stilla mig och se vad som föds ur tystnaden? När behöver jag själv tystnad, när borde jag själv fatta att det behövs tystnad?

Om tystnad är Guds modersmål, hur kunde jag bli lite mera van vid och öppen för det livsviktiga men svårfångade språket?