Saker jag inte säger högt, men ofta tänker

Som diakon möter jag människor som har många knutar och ömma punkter i sitt liv. Diakonins uppgift är att stöda och hjälpa den som lider nöd av olika slag. Samtidigt vill jag inte göra för mycket för mina vänner inom diakonin, jag vill fostra till egenmakt och få folk att själva förändra sina liv och öppna sina egna knutar. Jag lyssnar, ställer frågor och väntar att den där symboliska lampan ska tändas över deras huvuden. Ibland går det fort, ibland behöver processen mer tid.

Ibland går det fort, ibland behöver processen mer tid.

När jag möter personer i olika livsskeden och med olika problem märker jag att det är några saker som är gemensamma för nästan alla. I mötet säger jag dessa saker ändå inte högt i samma stund jag tänker på dem. Inte för att jag inte skulle våga eller är osäker, utan för att det inte hjälper att säga dem i ett för tidigt skede. Tidpunkten är viktigt, för säger jag saker före personen är mottaglig så kan mina ord stjälpa, i stället för att hjälpa. När jag tänker tillbaka på stunder i mitt eget liv då kaos rått, så har för tidiga ord av andra känts som press och ultimatum, eller också har jag blivit så överväldigad att jag tappat förmågan att handla. Ingen lättnadskänsla har kommit, för jag har inte varit färdig för insikten, sanningen och besluten. Jag vet att om jag som diakon enbart förklarar hur mina vänner inom diakonin skall göra, kan de nog förstå mina ord intellektuellt men de kan inte förstå dem med sitt nervsystem – och nästan allt i vårt liv sitter i kroppen!

Nästan allt i vårt liv sitter i kroppen!

När förändringsbehov knackar på dörren är det viktigt att insikten, modet, tryggheten och kraften kommer inifrån en själv. Jag ser när någon innerst inne vet vad hen vill, men jag säger det inte. Jag lyssnar och väntar tills hen inser det själv. Jag inser när någon redan förstår, även om hen ber om mer fakta. Men jag säger det inte, utan lyssnar och väntar tills hen känner sig trygg att förstå. Jag märker när någon är rädd för att bryta relationer och bli ensam, även om hen vet att det skulle vara bäst för hen själv att bryta upp. Jag säger det inte, jag lyssnar och väntar tills hen är redo. Jag kan se om någon burit länge på egna och andras bördor, men jag säger det inte. Jag lyssnar och väntar tills hen är redo att överlämna allt till Gud. För av min erfarenhet kan jag säga, att då vi lämnar allt till Gud så löser det sig. Han ger oss insikt, mod, trygghet och kraft att bestämma själv.

För med Gud löser det sig.