Ge det goda vidare, inte tillbaka
”Hej Maria!!”, ropar hon försiktigt över parkeringen. Jag vänder mig om. ”Men hej! Det var länge sen!” Det är flera år sedan vi setts och då på diakonimottagningen. Jag har undrat hur det gick för henne, så där som man kan undra ibland över besökare som ”bara försvinner”, där man aldrig får veta hur det gick. Det var kämpigt då, med ekonomin, med studier på hälft, med krafter som inte fanns och med förväntningar från olika håll. Jag frågar hur hon har det och hon säger: ”Vet du, jag har startat eget företag!” Och så berättar hon om kampen, om vändningen och var hon står idag. Blicken strålar och hon ler försiktigt när hon tittat på mig. ”Tack, för all hjälp jag fick från kyrkan när det var som värst! Jag har funderat på en sak; jag skulle vilja ge tillbaka på något vis, hur kan jag göra det, för att visa min tacksamhet?” Jag svarar henne att det var hon som gjorde jobbet, jag gick bredvid. Det var hon som vakade på nätterna, som kämpade med studierna, som jobbade och vände på slantarna också när hon inte hade, varken orken eller lusten. Jag gratulerar henne till att ha fått ekonomin i balans. Jag gläds med henne, det gör jag! Hon upprepar frågan om hur hon kan ”ge tillbaka” och när jag svarar att hon just gjort precis det, när hon skjutsat sina nya grannar till diakonimottagningen, dagen innan till FPA och socialen. ”Ge det goda vidare, inte tillbaka”, säger jag, ”det har du just gjort”. Hon blir blank i ögonen, hade inte tänkt det ur den synvinkeln.
Efter vårt samtal begrundar jag en stund det som just hände, glad över återkopplingen. Det händer med ojämna mellanrum, att f.d. besökare inom diakonin vill uttrycka sin tacksamhet och ”ge tillbaka” och jag tänker att det är viktigt att de får uttrycka det, både i ord och handling. Kom till högmässan någon söndag och ge en slant i kollekten, ge varor till Matbanken vid insamlingarna, hälsa på din granne, ring en vän – ge det goda vidare, inte tillbaka, brukar jag säga. Kärlek, vänskap och omtanke smittar. Låt oss starta en epidemi!
