Vi är många som väntar – en del tysta, andra högljudda
Hur mycket står du ut med? Vår gränsdragning för olika fenomen och motgångar är töjbar och varierande litet beroende på hur vi mår, hur balanserad vår verklighet är just nu, hur många motgångar som ställt sig i rad, hur många dagar av mörker och regn, arbetslöshet, sjukdom, undergångar och elakheter vi hör eller läser om och så vidare i all oändlighet.
När mörkret är som mörkast betyder ett litet stearinljus som brinner på bordet väldigt mycket för mitt välmående. Men också grannens adventsstjärna i fönstret som lyser när jag stiger upp på morgonen, en ännu överlevande sommarblomma i någons utekruka eller nyheten att min äldsta son funderar på att bli delägare i ett inköp av en renrasig finsk mjölkko som ger 7-10 liter mjölk om dagen – inte 20-30 liter som pressas ur våra fabrikskor med alltför stora ljuver. Mellersta sonen köper in material för osttillverkning och jag funderar på goda efterrätter med komjölk.
En inneboende längtan tillbaka till en tid då mänskan och djuren levde närmare varandra, då jag tappade bort mig i en stor skog för att den aldrig tycktes ta slut. Nu är skogen för varje år på alla de vägar jag rör mig oberoende om det är österut, västerut eller norrut kalhuggna med jämna mellanrum och för varje gång gråter mitt inre – inte bara för träden, doften, svamparna, mossan – men för alla hemlösa insekter, fåglar, däggdjur. Var bor de nu? undrar jag varje gång. Gamla stigar försvinner under sjok av kvistar som ligger kvar och täcker svampställe, blåbärs- och lingonris och gör marken nästan oframkomlig. Ändå kan mitt sinne fånga in en sten, en tuva, en gren och nagla sig fast vid skönheten – det lilla som ännu sträcker ut sina armar mot mig och jag tackar. Tackar för det Gud givit och det jag nån gång igen ska få – en ny himmel och en ny jord när mänskan våldfört sig färdigt. Vi är många som väntar – en del tysta, en del högljudda – och vi vet, löftet finns: att vår Frälsare lever och kommer tillbaka och upprättar. Vi väntar.
Advent betyder ankomst. Vi väntar på vår Herres ankomst.
Tillbaka till ljuset. Det Stora, det som kom till världen in i mänskans mörker. Vi tänder små ljus, vi tänder ett till och ett till tills vi tänt fyra. En dag är det faktiskt dagen D då det stora ljuset kommer och lyser så att inget mörker mer ryms in. Välkommen Jesus. Välkommen in i mänskans oförmåga och mörker. Välkommen till de sargade, hemlösa och lemlästade. Välkommen till allt ofullkomligt som värker och väntar. Kom snart.
