När orden tystnar – musikens kraft i mötet med minnessjuka
Känner du igen den här låten? Hen ler och svarar; Ja, det gör jag! och börjar genast nynna på låten ” You are the one that I want “ från Grease musikalen. Jag såg hur hens ögon lyste upp och att musiken och minnen från ungdomen började leva i hen.
Vi var på väg till banken med en åldring som lever med en minnesjukdom. Jag satt på flit radiokanalen på som spelar nostaligiska låtar. Forskning visar att musik aktiverar delar av hjärnan som ofta förblir oanvända långt in i en demenssjukdom. Melodier och texter som lagrats i långtidsminnet kan väcka känslor, minnen och till och med språkförmåga. Det är som om musiken skulle fungera som en bro – mellan då och nu och mellan det inre och det yttre. Den skapar kontakt där orden inte längre räcker till.
Resan fram och tillbaka till banken var intressant, vi skrattade, sjöng och undarde tillsammans. Hens minnessjukdom var vid ett skede att hen ännu klarar sig ensam hemma. Sjukdomen hämtar ändo med sig mycket förundran och otrygghet. Under resan gjorde närminnet sina egna trick. Jag upplevde att jag blev ställd inför en helt speciell närvaro. Resan krävde tålamod, lyhördhet och lugn.
Som diakon ser jag detta som en del av vårt kall: att skapa rum för närvaro, värdighet och trygghet– även när minnet sviker. Musik är ett redskap, men också ett språk för själen. I sången kan vi mötas, människa till människa, bortom sjukdom och begränsningar.
Vid hemdörren spelar radion Abbas låt ” Chiquita you and I cry, But the sun Is still in the sky and shining abobe you”. Hen dansar och ler. Hen är närvarande och kommer ännu en stund ihåg varför vi satt i bilen tillsammans. Vi säger hejdå och ses igen!
Det finns möten som stannar kvar länge i hjärtat. Inte för att de är stora eller dramatiska, utan för att de bär på något djupt mänskligt – en tyst förståelse, ett ögonblick av närvaro, ett farväl som inte riktigt kunde sägas med ord.
