Ett talko i tankearbete

Vinden inifrån stan för med sig med en doft jag inte känner igen och jag andas in den. Semesterns första djupa andetag.

En vän berättade att hon brukar baka havreflarn på sin första semesterdag. Hon gör det för att markera att nu har hon semester och tid för göra i sig onödiga men trevliga saker.

”Vad vill du göra med din semester?” frågade min älskade när jag kom hem från domkapitlet i eftermiddags och slängde mig i en solstol. ”Jag vill skriva,” svarade jag.

Jag älskar att skriva. Eller snarare är det tankar och tankeutbyte som jag älskar. Jag älskar utmaningen att försöka få ord på det obestämda. Jag älskar att se det som var en vag känsla, en halvtänkt tanke, få form och bli tydlig i ett samtal.

Och kanske är det en tolkning som kräver lite viljestyrka, men jag tänker att en skriven text är ett samtal – om än lite styvt och otympligt, eftersom jag inte kan höra vad du tänker.

Appropå tankar, håller jag på att läsa Filosofia raakana: johdatus kyyniseen realismiin av Timo Airaksinen. Han skriver att det är omöjligt att förstå en annan människa. Våra inre världar kommer aldrig att mötas. Det är miljontals ljusår från en värld till en annan. Avståndet från dig till mig kräver mer än en livstid att överbrygga.

Orden vi använder har olika nyansskillnader hos olika människor, också mellan oss som pratar samma språk. Våra erfarheter och kontexter påverkar hur vi använder och förstår ord. Därför kommer vi aldrig att prata samma språk, även om vi pratar samma språk. Därför förblir var och en av oss som en ensam galax i universum. Ett lost case, menar Airaksinen.

Men kanske är jag inte tillräckligt cynisk för Airaksinen, för jag ser inspirerande utmaningar. Ju mer man pratar med någon, desto bättre blir man på att läsa den andra. Man noterar ordval, känner igen tonlägen och dynamik. Minspel och kroppspråk.

En utmaning är alltså att ge varandra ännu mer tid, lyssna ännu noggrannare. Man kan också göra sig själv mer läsbar genom att vara tydlig och modig.

Men det är kanske inte den största utmaningen.

Att veta vad det är man vill berätta – att känna sig själv och sin inre värld – är kanske en ännu större utmaning. Att stå stilla så länge att man hinner förstå vad det är man ser kräver numera ett medvetet beslut, en rutin – kanske t.o.m. en livsstilsförändring.

Tidsandan är en stark underström. Det är lätt att låta sig föras av den.

Och det tror jag är en av orsakerna till att populistisk politik får understöd också i en värld som borde vara upplyst, medveten och självledande. Om man inte leder sig själv, om man inte tar sig tid att tänka, blir man sårbar för enkla lösningar. Förenklade lösningar.

Tänker vi efter, vet vi bättre.

Vi vet bättre än att Finlands flyktingpolitik är orsaken till välfärdssamhällets kollaps.

Vi vet bättre än att incels är en slaggprodukt av jämställdhetsarbetet, med självmordsstatisk och könsrelaterade våldsdåd som följd.

Vi vet att en sval sommar inte betyder att den globala uppvärmningen är ett påhitt. Vi vet att det inte är hållbart att tänka att finländska koldioxidutsläpp inte är något att bry sig om eftersom vi är en så liten del av världen.

Vi vet att det bara var i filmer på 90- och 00-talet som allt slutade lyckligt eftersom USA alltid räddar världen.

Vi vet bättre än att tro att så länge en stat är en demokrati, är allt som det ska. Idag vet vi att en demokrati är bra eller dålig, allt i relation till hur informerade val de röstberättigade gör – och under förutsättning att demonkratins integritet försvaras, i varje ny tid.

Vi vet bättre än att bekänna marknadsekonomin som världens enda okränkbara kraft och villkor.

Vi vet bättre än att tro att matbuden på elscootrar är självständiga företagare som har förutsättningar att själva se till sina arbetsvillkor och sitt socialskydd.

Vi vet bättre än att tänka att Guds beskydd inte räcker till för den som hittar ro i något annat än bekanta uttryck för andlighet, och vi vet bättre än att tro att människan kan prestera sin egen frälsning och få frid av sin egen kraft.

Vi vet bättre än att tro att några bärande röster och institutioner i kyrkan bestämmer vem och vad Gud välsignar.

Jag tror på människans förmåga att lyssna, tänka och växa. Jag tror att Gud hjälper sin värld och sin mänsklighet. Därför tror jag också att världen kan bli mer rättvis och hållbar. Livet, i all sin skörhet, kan vara skönt och vackert.

Men inte utan medvetenhet och vilja.

Världen behöver ett talko i tankearbete.