Det är svårt att se varandra bakom alla krav och måsten

Den där känslan av att inte riktigt räcka till. Orken som tryter. Det spelar ingen roll vad jag säger.

Inte tillräckligt moderna kläder. Hemmet för stökigt. Väggarna som kommer emot i ensamheten. Semesterplanerna som består av att försöka göra så lite som möjligt och hålla hårt i pengarna sålänge frågorna haglar med vilka familjens semesterplaner är i år?

Bland annat såhär kan det låta då vi i diakoniarbetet möter medmänniskor i vardagen. Kanske kan du känna igen dig i tankarna.

Vårt samhälle, som vi alla tillsammans upprätthåller, upphöjer prestation, konsumtion och känslan av ofullständighet (se till den reklam vi överöses med) vilket skapar ha-begär, sviktande självkänsla och mycket mera. Sunt och osunt. Och mitt i allt detta står människan och längtar efter att vara en del av något större. Att få räknas och bli sedd.

Du är villkorslöst älskad.

Bli stilla i orden och vila en stund.

Låt det sjunka in.

Vi får vila i din nåd fader.

Jag räcker till.

Slösa med kärlek. Till din nästa. Till dig själv.

För du är älskad såsom du är.

Så bejaka varandra existens.

Ge en nypa omsorg. Små gärningar av godhet.

Se dig omkring.

Du kan tända en trött livsgnista.

Att du tar mod till dig och möter en annan människas blick, om så bara för ett par sekunder, kan vara avgörande för en annan människas ork framåt i livet.