Också en liten bit av Jesus
Här i Lappland just nu faller snöblandat regn, snön smälter på fjällen, isen har öppnat sig och mellan de våta, raka tallarna och lingonriset försöker jag föreställa mig Kristi himmelsfärd. Jesus med sina lärlingar på Olivberget. Solhetta, gulbrun sand som dammar upp i ögonen då en vindpust tar sig över berget.
Abraham besteg sitt berg för att offra Isak långt tillbaka i tiden. Nu har den andra Isak, Davids son, Messias, sann Gud och sann människa, offrats på korset några veckor tidigare. Förlåten i templet har gått itu och en ny tid för människan har inletts. Nådens tid.
Men det förstår nog inte lärjungarna på berget den här dagen med Jesus. De står mitt i. Eller på branten till något helt nytt. Snart ska de fyllas av helig Ande och gå ut i världen förändrade. Vara både samma och ändå inte. För man är inte den samma när man leds av Helig Ande.
Här står de i sina sandaler och mantlar och manteltofsar och rufsiga hår.
Lukas berättar efteråt om händelsen: Och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.
Flera gamla målningar av himmelsfärden visar endast Jesus fötter och litet av kläderna vid vristerna, kanske en manteltofs? Fötterna räcker faktiskt. Också en enda manteltofs. Kvinnan som tog tag i Jesu manteltofs mitt i folksamlingen blev mirakulöst helad efter sin långvariga sjukdom.
En liten bit av Jesus räcker för att förändra en människas liv. När gängmedlemmen Nicky Cruz ville knivhugga predikanten Davis Wilkerson på New Yorks gator svarade Wilkerson: Om också du skär mig i små, små bitar så ropar varje bit: Jesus älskar dig. Här brast Nickys motstånd.
Samme Jesus sitter på Gud Faderns högra sida och ska komma att döma levande och döda. Han är där och han är här. Han har farit upp till himlarna och han är kvar genom den helige Ande. Jag skulle ha velat hålla kvar honom i fötterna, ändå, känna den fysiska närheten. Han kommer åter. I hoppet om återseende får vi leva. Kan vi månntro en dag röra Honom så som lärjungarna fick, som kvinnan gjorde med hörntofsen, känna vid med fingrarna?
