Att sätta ord på det som inte syns

Det är i första hand med ögat jag tar in världen, och det är med ord jag förklarar vad jag ser. Mycket av mitt prat rör sig kring det uppenbara, det handfasta, det hudnära. Till exempel: små högar av böcker och dagens disk, blommande orkidéer och en ständigt törstig luftfuktare, barnbarnens teckningar på väggen vid arbetsbordet, sambons trettiosju prydnadselefanter längs fönsterbrädena, rastande hundar och hussar på berget framför och terrassens ständigt hungriga småfåglar. Trots näthinnans operationsärr och hundratals laserplomber är min blick nästan klar och min vy nästan världsvid. Jag ska verkligen inte klaga.

Annat är det med mitt skrivande. Då sitter jag stel och stirrig mitt bland dimbankar som snabbt drar in över tankekusten. Tecken och töcken trasslar gladeligen till hjärnkontoret och mina förmenta insikter söker förgäves efter utsikter i den provisoriska satsbyggnaden. Det är ett ordbygge som varje gång startar från scratch och aldrig har ett självklart slutresultat i sikte, allra minst ett löfte om en premierad målgång. Dagligen frågar skriftställaren sig: Har min mening verkligen något liv?

Idag söndagen den 12 mars firar vi Internationella syntolkningsdagen och jag inser nästan plötsligt att det ju är det som författare sysslar med: beskriver osynliga världar för läsaren. Syntolkarens uppgift är att ”låna sina ögon” åt den synskadade, att med några ord och meningar komplettera den scen som annars bara hörs. Och det gör också skriftställaren; viskar i läsarens öra. Med hjälp av ord visualiseras motiv som är fullkomligt levande och verkliga, både i författarens fantasi och strax också i läsarens tankevärld.

Vi är alla blinda, synskadade. Det är inte bara heliga skrifter som kräver en röst som kan förklara vad bilderna berättar och orden kamouflerar. Hela livet är fullt av tystnader och osynliga motiv som måste beskrivas och gestaltas. Ibland är det jag som syntolkar, men oftare står jag i tur att få scenerierna viskade i mitt öra. Just nu ser jag Andberget rakt framför mig badande i blek vårvintersol men under huden hör jag hotfulla röster, anar intriger och ränksmideri.

Det är då jag hör någon viska att scenbilden de facto håller på att ändras, att bakom glåpord, sammansvärjningar och mörka skyar snickras en annan scen, att det i kulisserna förbereds något som människan aldrig förr har sett eller hört eller upplevt. Och det förändrar allt. Fast jag intet kan se står det nya panoramat redan helt klart för mitt inre. Syntolkaren har talat.