När tiden sackar och själen suckar
Så är jag då inne i fastan och tiden går lite långsammare. Den stannar inte upp men saktar helt klart på farten. Och jag börjar bläddra i gamla ordböcker: sakta, sakteligen, saktfärdig, saktmod. Saktmod: blidhet, fridsamhet, foglighet, fromhet, sinneslugn. Sakta och modigt borde jag alltså röra mig framåt. Eller kanske det är inåt och bakåt? Men i alla fall tryggt och förväntansfullt. Veckor och dagar och timmar hör gårdagen till, nu snuddar huden vid minuter och sekunder.
Ibland är det nästan helt tyst, inte dödstyst men livstyst. Trädens snötyngda föreställning kan jag här bakom tredubbla fönsterglas inte höra, bara se och beundra. Som en balettdansös vippar tallens snökjol i takt med vindpustarna över bergsängen, ljudlöst så när som på det envisa tinnitusbruset som vibrerar i hörselgångarna. Jag har visserligen nästan vant mig vid dessa sinnliga krockar sedan länge tillbaka, men ändå aldrig blivit riktigt du med örontrumpeternas improviserande i tid och otid. Mest har jag uppfattat detta ljudavfall som ett nästan normalt åldersgissel som bara måste accepteras och genomlidas. Helst stoiskt och modigt, ja, kanske rent av saktmodigt.
Brister och svagheter har den tvivelaktiga fördelen att de flyttar fokus från ytan ner under huden. När den felfria fasaden krackelerar, som den förr eller senare gör, öppnar sig fallskärmarna mot den snabbt emotrusande verkligheten. Frågan är då om jag hänger kvar i min dödsrädsla eller i stället passar på att beundra utsikten. Och det är väl också någonting av det som fastetiden handlar om; att se och känna och uppleva sin kroppsliga skröplighet och sina andliga brister, och ändå – eller kanske just därför – med förväntan få se fram mot landningen på andra sidan korsvägen.
Idag firas National Carpe Diem Day åtminstone i USA. Men speciellt just nu i fastetiden uppmanas jag att varje dag fånga dagen, och framförallt att sjunka ner i stunden här och nu. Vad jag då upplever och hör och känner är ett evighetsbrus som knappast kommer från den yttre rymden utan tvärtom når mig från den inre rymden. Tallens grenar dinglar, terrassens fåglar vinglar, februarisnön singlar – draget till sin spets består varje rörelse av en nästan oändlig mängd stillastående, frysta och tysta ögonblick radade efter varandra. Väljer jag då att se det rörliga motivet eller stannar jag upp för att betrakta stillbilden?
Fastan är definitivt stillbildens och ögonblickets tid. Min oroliga själ suckar, min klaustrofobiska kropp spjärnar emot – det här är hårdträning i saktmod.
