Vi kan välja ord vi tar in

”Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig”, sjunger vi en tisdagskväll under körövningen i kyrkan. Texten är tagen direkt ur psaltarpsalm 86 och Roger Glan står för musiken.

Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig, ljuder flera dagar inom mig efter övningen och jag förstår varför mänskor säger att de som sjunger i kör mår bättre. Det lär finnas statistik på det. Jag märker att jag lyfts av orden och melodin som bär orden, och mitt hjärta fylls som av bubblor eller någonting stegrar där inuti, höjer min blick över svarta gator där snön i hörnen blivit gråbrun och tar mig över tidningsrubriker med pansarvagnar, sjukvårdskriser och mänskor dömda för sexualbrott.

Någon kan kalla det verklighetsflykt. Jag kallar det överlevnadsinstinkt och självhjälp så jag kan fortsätta leva bland andra och le och älska.

Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig.

Ord har makt. Det gäller att välja de ord man låter sjunka in.

Är det inte fantastiskt? Att vila mot Gud, att ta till sig hans löften om kärlek och försoning, om skuld som kläds av, om kärlek som räcker då vi sträcker ut en hand, viskar hjälp, lyssnar in, vågar ta till oss, vågar lita på att vi ändå är burna fast teve och dagstidningar rasar och klipper sönder förhoppningar, samvaro och drömmar.

Vi kan lyftas ovanom. Inte som överseende, självgoda – utan som längtande och sårbara för att kraften inte är vi utan kraften bär oss.

Vi kan andas: Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig.