Försöka förlåta
Det började en kväll för många år sen vid elva-tiden, och utan nån som helst förvarning; en våldsam gråt som likt en varfylld böld sprack sönder och började smeta ut sitt infekterade innehåll över en kropp i uppror. Konvulsionerna påminde om ett vulkanutbrott – det mullrade och bullrade, och svett och snor och tårar strömmade i ett pyroklastiskt flöde över en brännhet gestalt som helt saknade kontroll och behärskning. Våg efter våg vällde nånting oförlöst ut från själsdjupen, på en gång skrämmande smärtsamt och samtidigt efterlängtat befriande.
Medan kroppen rådbråkades på gränsen till mental kollaps levde hjärna och tanke nästan ett eget liv. Jaha, vad är nu på gång, var bottnar de här känslomässiga överdrifterna i? Är det ett straff för begångna synder eller en reaktion på någon annans mentala illvilja? Är jag förövare eller offer? Håller jag på att brytas itu, kanske är det här bara början till slutet? Är Gud med mig eller mot mig?
Lavaflödet höll på i fyra-fem timmar utan avbrott. Nånstans på morgontimmarna avtog mullret tidvis men återkom efter några minuters paus med lite lägre intensitet. Elva timmar efter utbrottet vacklade jag till duschen fullkomligt utmattad, tom och tömd. Nej, inte helt tömd; efterskalven och tårflödet återkom också de närmaste dagarna men nu i två-tre timmars perioder, fortsatte så i många veckor, några månader och tonade sedan så småningom bort. Något år senare hade läget stabiliserats och något slags inre lugn etablerats. Själens mörka natt övergick i gryning.
Det fanns säkert många förklaringar på denna extraordinära händelse som var fysiskt och psykiskt provocerande, men samtidigt andligt nytändande. Att jag både medvetet och omedvetet hade tagit många snedsteg i mitt liv var alltför sant, likaså att jag hade varit objekt för andras trakasserier och mentala övergrepp, även helt oförskyllt blivit fysiskt slagen; det fanns förvisso orsaker till mitt illamående. I det läget aktiverades, automatiskt, ekorrhjulets nödbroms och jag såg som i ett töcken en enda lösning: att försöka förlåta både mig själv och mina vedersakare. Och hur svårt var inte det!
Ibland får kroppen bokstavligen ge vika när anden visar sin överlägsna styrka. Idag, söndagen den 7 augusti, firar vi The International Forgiveness Day. Och jag försöker fortfarande.
