GÅ
Mer eller mindre instängd i min håla under lång tid blev behovet av rörelse så småningom allt mera akut; jag måste få röra på mig, min karga kropp kräver kläm och kurs, krut och kraft! Men nu när restriktioner och psykologiska barriärer mer eller mindre har raserats står jag visserligen på egna ben men har förlorat något av drivkraften och riktningen. En stor del av dagen tassar jag sålunda omkring i lokalen i väntan på inspiration, traskar ut på terrassen för att kolla blomsterläget och vankar stundom på bergsängen bland trefaldighetsblomster och liljekonvaljer på jakt efter liv och mening.
Men mitt gående är slående segt och helt stegmätarbefriat. I den bemärkelsen är jag en arvinge till den flanerargeneration som befolkade de europeiska storstädernas parker och esplanader för hundra år sedan. Min lite håglösa och obestämda framfart gör dock mera sken av dagdriveri, men jag ogillar begreppet som pes ... jag menar coronan; jag vill definitivt inte driva med dagen, i alla fall inte viljelöst och vingligt som ett frö i junivinden. Då är det bra mycket roligare att driva med sig själv.
Detta med att gå och röra på sig i olika riktningar är en hel vetenskap. Min sakta lunk i förortsenvirongerna kompletteras sålunda med ett återkommande strosande och spankulerande, släntrande och strögande i huvudstadens park- och torgfyllda city i hopp om att där möta andra sökande på sina motsvarande livsvandringar.
Och jag upptäcker många invandrare men knappast några utvandrare, och mest bara vanliga vardagsvandrare. Om de går i ljus och sanning, eller i sitt eget mörker, kan jag knappast avgöra. På parkernas sandgångar är det också lite tveksamt i vems fotspår jag ska gå. Hur var det till exempel med Jesus – vilken sandalstorlek hade han, hur långa steg tog han, vilka avtryck ska jag alltså söka efter? För det var ju det han gjorde; vandrade – knappast flanerade men vandrade – gick omkring, talade, lyssnade och väntar nu att jag ska gå i hans fotspår. Han som inte bara visar väg, men som är Vägen.
I dag (19.6.) på INTERNATIONELLA FLANERARDAGEN knallar jag längs esplanader och kajer, och med kameran hängande på axeln ger jag åtminstone sken av att inte bara fånga dagen men också vara en pilgrim på väg mot mål som hägrar. Det kallar jag framsteg.
