En enda blick
Det är alltid lika fascinerande att höra nyhetsredaktören i TV, på väg mot sina digitala kartor i den konstgjort upplysta studion, säga de förlösande orden: ”… och nu är vi till sist framme vid vädret.”
Verkligen? Var då? Väder är väl per definition något som finns utomhus? Men exakt var vädret börjar och var vädret slutar är tydligen en kvistig fråga. Med dörren vidöppen till terrassen kan jag, stående på tröskeln, känna jordens dofter efter regnet där ute och förnimma försommarvinden som nyfiket tränger in i vardagsrummet. Slutar vinden, och naturens aromer, att vara en del av miljön när de kommer inomhus, eller …? Det talas ju också om inomhusmiljö? Finns det alltså något lite väder gömt mellan bord och stol och gardin? Knappast. Men det kan ju faktiskt regna in också. Utomhus är regnet helt klart (o)väder så min berättigade fråga är; när mera exakt upphör regn att vara väder och i stället förvandlas till ett försäkringsbolagsärende? Och miljön – den hör väl ändå definitivt hemma utomhus? Eller är jag helt ute och seglar? Är det bara jag som är ute i ogjort väder?
I dag den 5 juni firar vi World Environment Day / Världsmiljödagen och med temat Only One Earth / En enda jord i bakhuvudet stirrar jag en ladusvala mitt i planeten. Den sitter på en klen gren knappt en meter från fågelgömslet som i sin tur är en robust konstruktion av trä försedd med små luckor av glas som går att öppna och stänga. Med kameralinsen utstucken genom ett av dessa små titthål kan svalan visserligen se fotolinsen och kanske reagera på mina små rörelser, men inte se mig. En svala gör ingen sommar, sägs det, men å andra sidan: regniga somrar gör alla mer eller mindre svala. Jag känner dock stor värme för denna mörkblå-rostbruna snabbpilande skönhet som här tar en paus i sin luftburna jakt. Den fångar insekter, jag famlar efter insikter. Jag har utsikt, den har ingen insikt. Jag är inne, den är ute. Den kunde förvisso, om luckan lämnas öppen, i brist på annan sysselsättning ockupera detta gömsle en vacker natt. Men med sina smäckra vingpennor skriver den helt andra berättelser – de flesta dessutom miljömärkta – och av bara farten vet den att en svala inomhus gör att ingen somnar.
Gömslet, ladusvalan och jag – min lilla värld just här och nu är en helig treenighet där gränser inledningsvis alldeles självklart och snabbt noteras och respekteras. Men sedan plötsligt och överraskande överskrids dessa skiljelinjer, suddas ut och smälter bort: Min och svalans blick möts i kamerans lins.
En enda jord, ett enda gömsle, ett enda ögonblick. En enda gudomlig närvaro.
