Vadstena, vandring och pilgrimsvisdom

Vi ramlar in i Vadstena klosterkyrka till morgonbön och morgonmässa. Efter en första natt i pilgrimscentret är jag förvantsfullt redo för dagens pilgrimsvandring. Eller är jag?

Med sprucken morgonröst sjunger jag med i laudes. Vilken nåd att i sin spruckenhet få flyta med i tidebönen på andras vingar, att få falla in i flödet som hörs både här och nu och genom tid och plats. När den avslutande Taizé-sången blommar ut i mjuka stämmor efter tidebönens enkelhet trillar tårar ner för kinden. Confitemini Domino, quoniam bonus. Jag kanske inte är redo för dagens eller livets pilgrimsvandring, men jag är buren.

Pilgrimsvandringen i Vadstena blev fin. Vi delade fantastiska vyer i varierande natur medan nordliga vindbyar piskade in över oss från Vättern. Vi delade pauser kring matsäck och pilgrimens nyckelord. Vi delade tips på skoskavsplåster och stunder av tyst kontemplation. Jag njöt av vandringen och gemenskapen, fast naturupplevelserna blev den här gången större än de andliga dito. Det var under klosterkyrkans valv och i trädgården utanför jag blev mest (be)rörd.

Samtliga Östergötlands kajor tycktes ha årsmöte i trädkronorna kring klosterkyrkan i Vadstena. Deras konstanta skriande under dygnets ljusa timmar var faktiskt skrattretande högt, ändå blev munkarnas medeltida örtagård där under kajorna en favoritplats att sitta i.

Kajornas kakofoni tänkte jag mig till slut som en metafor för vardagen, vardagen som rullar på och gör det utmanande att hålla i sin längtan, att inte tappa bort jesusdoften. Det blev som en övning att sitta där i det evinnerliga skriandet och ändå försöka hålla den inre blicken fokuserad på annat.

Vad bär jag då med mig från Vadstena-dagarna med vandring, tidebön och varm pilgrimsgemenskap? Jag vill fortsätta ta långsamma steg på stigen mot en enkelhet som ger frihet, mot en bekymmerslöshet som tar bort onödig oro och låter mig leva i nuet. Jag vill ta steg mot en yttre och inre tystnad med rum för att lyssna, se och beröra(s). Med fötterna på jorden vill jag höja blicken.

När jag blundar är jag där igen. I örtagården. I tidebönens rytm. I friden.