Klaus Härö säger att han i verkligheten var mer stridslysten än filmens Stefan.

Efter döden kämpar far och son för att mötas

film.

Klaus Härös nya film är en berättelse om tiden strax efter hans mammas död. Livet efter döden är en film där han vill se på huvudpersonerna med värme.

28.2.2020 kl. 10:24

Redan när Klaus Härö var i 10–11-årsåldern visste han att han vill jobba med film.
– Film gjorde ett oerhört stort intryck på mig. Samtidigt kom det, som en skänk från ovan, en uppfinning som hette VHS. Det kändes som om världen öppnade sig.

Hans pappa hörde till generationen som vuxit upp med att klara sig på lite och sade bestämt nej till att köpa en videobandspelare.
Familjen skaffade ingen video och det blev en skola i tålamod. Film blev något eftersträvansvärt för honom.

När han var 23 år blev hans mamma sjuk i cancer. Han var studerande, kom hem på veckosluten. Han hade aldrig tidigare sett någon bli sjuk utan att bli frisk igen.
– Jag tänkte att nu är det svårt, men sedan blir det bättre. Min pappa var en finsk pessimist och drog genast slutsatsen att det här kommer att sluta dåligt. Jag var besviken på att han tog ut allt i förskott.

Ett år senare ringde hans pappa och sade: Om du vill se henne i livet ska du komma nu.
– Min pappa och jag var på olika planeter. Där jag såg fram emot ett tillfrisknande såg han fram emot det oundvikliga slutet.

Det är minnena från den närmaste tiden efter mammans död som ligger till grund för Klaus Härös nya film Livet efter döden.
– Min pappa ville bara bort, men själv ville jag minnas mamma och knyta an till min pappa.

I filmen är det Stefan och hans pappa Nisse som väljer olika sätt att hantera den första perioden av sorg. Nisse vill få begravningen ur världen så snabbt som möjligt och ger sin son i uppdrag att säga åt människor som ringer och beklagar sorgen att de inte är välkomna på begravningen. Nisses syster dyker också upp och har sin egen syn på hur saker och ting ska skötas.
– En del i filmen är förstås påhittat, men en del av det mest absurda har faktiskt hänt på riktigt.

Själv var han mera stridslysten än filmens Stefan.
– Stefan är en renodling av den sida hos mig som ville agera diplomat.

Försonades med fadern
Klaus Härö hade en dålig relation till sin pappa i tonåren.
– Jag var länge bitter på honom för att han hade attityden ”jag har klarat mig själv så du ska också klara dig själv”.

Minnena från tonåren satt kvar och när han bad sin pappa om hjälp och pappan kort svarade ”nä” väcktes ilskan i honom varje gång.
– Ilskan var som när en långtradare bromsar. Den stannar inte genast, utan på grund av tyngden fortsätter den in i väggen. Varje gång kunde jag tappa besinningen.

Stefan (Martin Paul) och Nisse (Peik Stenberg) i filmen Livet efter döden. (Foto: Citizen Jane Productions)

– Min dåvarande flickvän, nuvarande fru, fick mig att börja fundera över hur jag kan vara kristen och tala om förlåtelsen om jag inte kan förlåta min pappa.
Han bad: Gud, hjälp mig att förlåta. Länge tänkte han att han kan förlåta när pappan tar initiativet, när han medger hur svår han varit. Men den dagen kom aldrig.
– Sedan kom dagen när långtradaren bromsade utan tyngd och jag inte längre blev arg utan i stället tänkte: stackars man som nekar till gemenskap.

Han kunde tycka om och tycka synd om honom, och kravet på att han skulle förändras lättade.
– Jag försonades med min pappa – inte i den meningen att vi aldrig skulle ha grälat sedan dess, men tyngden i ilskan var borta.

Härö upplever också att när han själv började se med större empati på sin far kunde pappan ibland ge honom små glimtar av värme.
– Han kunde säga mitt i bastubadandet eller fågelskådandet: ”Jag var nog ganska hård mot dig i tonåren.”

Hans far dog för fem år sedan.
– Det var en sorg, men inte en lika stor chock som när mamma dog.
För fadern var det viktigt att man skulle klara sig själv, men i dag har Klaus Härö ett yrke där han inte får något gjort ensam.

Film lär oss empati
Filmskapandet kallar han ”sitt världsliga kall”.
– Det kunde också vara att sälja skor eller programmera datorprogram. Oavsett vad det är, är det mitt kall att göra det här för min nästa, så gott jag kan.

Det som syns offentligt – glamourösa filmpremiärer – är bara en liten del av helheten. Efter premiären är det bara att bita ihop och börja om igen.
– Det är jobb, men mitt värde finns inte där och mitt liv är inte där. Det jag lever för är nådens rike, trons rike.

Film kan enligt honom öva upp vår förmåga att känna empati.
– Den har möjligheten att visa det vi inte ser i vardagen: att andra människors problem är lika viktiga som mina.

I Livet efter döden skildrar Klaus Härö verkliga personer. Det har fått honom att fråga sig själv om han gör det på rätt sätt.
– Men jag känner mig trygg i att jag har ett försonligt förhållande till dem, att jag ser med värme på dem och deras tillkortakommanden.

Erika Rönngård



Kultur. Jesu liv från det att han kallar sina lärjungar till himmelsfärden ska spelas upp i form av en nyskriven teaterpjäs i Närpes i juli. Pjäsen Mästarens väg blir den största som någonsin satts upp på utescenen vid Frank Mangs Center. 6.3.2010 kl. 00:00

Kyrka. – Hur många kakor får man ta? undrar en av besökarna på församlingens rastcafé i Korsholms högstadium. Caféet har blivit en populär mötesplats och en utmärkt kanal mellan församlingen och högstadieeleverna. 5.3.2010 kl. 00:00

Människa. När teatern problematiserar och analyserar tillvaron ger skådespelaren gestalt åt människans mörka sidor. 4.3.2010 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Snömassorna och vinter-OS har lockat fram en massa experter. De finns i kafferum, i sällskapen kring lunchborden, i metron, bussen eller på bensinstationen. 4.3.2010 kl. 00:00

Ledare. Är det i kyrkliga val lämpligt eller önskvärt med kampanjer av vilka slag som helst, eller borde det finnas gränser? Frågan aktualiseras av det faktum att valkampanjer blivit allt vanligare också i kyrkan. Och det i snart sagt alla val. 4.3.2010 kl. 00:00

Kyrka. Då stiftsfullmäktige inledde sin verksamhet våren 2004 var förhållandet mellan det nya organet och domkapitlet oklart. I dag har aktörerna hittat sina roller och varandra. Samarbetet fungerar. 3.3.2010 kl. 00:00

Världen. Finska Missoinssällskapets direktor Seppo Rissanen och Missionssällskapets styrelseordförande, biskop emeritus Juha Pihkala, framförde en solidaritetshälsning till Chiles evangelisk-lutherska kyrkas ledare Gloria Rojas, med anledning av den tragiska jordbävningen i Chile. 2.3.2010 kl. 00:00

Världen. Flera frikyrkoförsamlingar i Sverige har börjat skapa egna kyrkoår genom att införa teman och serier i förkunnelsen, skriver Dagen. 2.3.2010 kl. 00:00

Kyrka. Enligt befolkningsstatistiken hörde 79,7 procent av finländarna till evangelisk-lutherska kyrkan i slutet av år 2009. Procenten motsvarar förhandsuppgifterna. 2.3.2010 kl. 00:00

Samhälle. De två unga kvinnorna som misstänks för attentatet mot Hammarlands kyrka har erkänt. Attentat var noga panerat och riktade sig mot kyrkan i stort, inte specifikt mot Hammarlands kyrka. 1.3.2010 kl. 00:00

Kultur. – Den finländska kulturen vilar stadigt på kristna värderingarna och man kan därför inte frånta barnen möjligheten att stifta bekantskap med den kristna tron, säger Merja Pitkänen, ordförande för de kristna förläggarna Kristilliset kustantajat ry. 1.3.2010 kl. 00:00

Kultur. För första gången kommer en finskspråkig popmässa att televiseras, närmare bestämt söndagen den 14 mars klockan 10–11 på tv 1. Mässan spelas in i Tölö kyrka på Topeliusgatan. Gästande artist är Johanna Iivanainen som är känd både för sin solokarriär och för sitt samarbete med många olika artister. 28.2.2010 kl. 00:00

Människa. Om det inte är ett rekord, så måste det åtminstone vara snudd på det. Anna Sund, 94, i Nykarleby har sjungit i församlingens kyrkokör i snart 78 år. 27.2.2010 kl. 00:00

Kyrka. En storbrand var nära i Hammarlands kyrka på Åland sent under torsdag kväll. Någon hade kastat in så kallade molotovcocktails genom ett kyrkfönster. 26.2.2010 kl. 00:00

Människa. Bakom många ytliga företeelser i vår kultur löper en underström av andlig hunger och längtan efter gemenskap och meningsfulla upplevelser. 26.2.2010 kl. 00:00

poet. Hon ville rymma med en cirkus, bli präst, vara ökeneremit, bo i kloster. Men poeten Eva-Stina Byggmästars kall är att vara en outsider, att vara patient och inte psykolog. 3.10.2019 kl. 13:45

konfirmation. Om man inte blivit döpt som barn men ändå vill gå på konfirmandläger – hur gör man då? Det korta svaret på frågan är: anmäl dig till konfirmandundervisningen. 3.10.2019 kl. 10:39

Studentskrivningar. "Ett L i franska eller ett A i matematik beskriver en enstaka prestation, men missar nästan allt det som är viktigt på riktigt." 3.10.2019 kl. 10:01

sparkrav. Ungdomarna i Matteus församling är djupt besvikna över församlingsrådets beslut att skära i ungdomsverksamheten. 3.10.2019 kl. 09:00

Helsingfors . Kan orden överbrygga vår ensamhet? Medan höstmörkret sänker sig över staden delar författarna Tua Forsström och Susanne Ringell tankar och texter om saknad, ensamhet och längtan. 1.10.2019 kl. 17:33