Igen har det hänt! Småhemliga löften som jag gav mig själv vid askonsdagen har inte hållit. Jag tänkte, i år igen, försöka låta bli allt onödigt som godis och snacks under fastan – men så blev det inte – funderar jag med hälften av Geishaplattan i handen.
Jag vet att fasta inte handlar om någon religiös bantningskur, utan om att kunna avstå från något. Att lägga saker i deras rätta ordning, att våga se in i sig själv. Att städa upp och ge plats för Jesus.
Jag tror att det här med att ge plats för Jesus fungerar bättre om man är lite hungrig – i ett däst tillstånd finns det inte rum för något annat längre. Hungern handlar om att få möta den mänskliga Jesus som vandrar mot sin tragedi.
Det är någonstans här som jag varje år får stanna upp och fundera på Guds genialiska idé med att låta Sonen få en mänsklig form. Att låta honom finnas bland oss en tid och att låta honom känna allt det där som du och jag känner. Att vara en del av något, eller att bli övergiven. Att bli förstådd eller att vara missförstådd. Att känna sig säker och trygg, eller att till och med uppleva att Gud vänt en ryggen, som Jesus gjorde. Gud kan genom Jesus veta hur det är att vara människa, hur det känns när man inte lyckas hålla sina små eller stora löften. Hur det är att vara du eller jag.
I mitt vardagliga tilltal i bön till Jesus känns det lättare att tala med någon som vet hur saker är. En som också har tagit den där lättare vägen och låtit bli att göra saker grundligt.
Den lila färgen som vi ser i kyrkorna under fastan fungerar som en påminnelse för mig om att stanna upp och fundera lite på vad som händer med mig just nu. I katolska kyrkor har jag sett hur man sveper in Jesus på krucifixen med lila tyg och på det här sättet tvingar oss att skärpa blicken på vår mästare.
Fred Wilén arbetar som tf. kyrkoherde i Matteus församling.
Hans favoritplats i stan är stränderna runt Drumsö – havet fascinerar alltid.
