Intresset för att studera till klasslärare fanns där redan när Sonja Djupsjöbacka gick i gymnasiet. Men en flytt till Vasa lockade inte alls. I stället inledde hon teologistudier vid Åbo Akademi.
– Tron är något som har varit nära mig ända från barndomen, först via söndagsskola och sedan var jag aktiv i församlingen som ungdom.
Under studietiden vikarierade Djupsjöbacka en del i skolor, läste pedagogik och psykologi som biämne. Det samlades en hög med studiepoäng, utvecklingspsykologi, kurser om barn och unga, som hon inte kunde utnyttja i studierna. Hon märkte att hon drogs åt ett annat håll, men ville ändå ta sin examen.
– Jag tycker inte om att lämna någonting på hälft, det är viktigt för mig att alltid avsluta saker.
Under studieåren i Åbo föddes även sönerna Harald och Artur. Efter examen var Sonja hemma med barnen en tid, tills hon blev tillfrågad att börja vikariera som lärare.
– När jag var där kände jag så starkt: Det här vill jag göra, det här måste jag göra.
Året därpå startade en påbyggnadsutbildning för ämneslärare i Vasa. Det var en tvåårig utbildning, men inget litet projekt.
– Vägen till Vasa var ju fortfarande lika lång, och nu med två barn.
Väljer varandra varje dag
Sonja Djupsjöbacka var 16 år när hon och Sebastian blev ett par.
– Vi var väldigt unga då och vi har blivit vuxna tillsammans. Vi har delat allting och jag tror att det har gjort att vi är sammansvetsade och nära. Fast det är självklart att vara tillsammans så jobbar vi mycket på att aldrig ta den andra för givet utan ofta påminna oss själva och varandra om vilken tur vi har att få välja varandra varje dag.
De fick barn tidigt i förhållande till sina jämnåriga. Djupsjöbacka minns mest positiva sidor av att bli föräldrar som studerande: flexibiliteten, att båda föräldrarna kunde vara hemma och ge barnet sin odelade uppmärksamhet. Det gjorde inte så mycket att de inte kunde köpa dyra saker; två stolar och en sopborste kunde bli ett fungerande babygym.
Helhjärtat in i jobbet
– Jag kan ibland stanna upp och titta på eleverna och känna en stark lycka och tacksamhet över att det gick just så som jag hoppades, säger Sonja Djupsjöbacka.
Hon tilltalas av den nystart som kommer med varje läsår och att varje dag är olik den andra,att få se eleverna växa upp och utvecklas. Hon skiljer inte så mycket på sitt jobb-jag och sitt privata jag, vilket kanske inte alltid är en fördel.
– Jag går in i jobbet med hela min själ och hela mitt hjärta. Jag är helt och hållet mig själv och det kan samtidigt var tungt.
Fakta: Sonja Djupsjöbacka
Född i Sibbo, bor i Helsingfors.
Klasslärare och teologie magister.
Familj: Maken Sebastian, barnen Harald, Artur och Saga.
Tycker om att vara ute i naturen, promenerar mycket, läser böcker och stickar.
