Författaren och journalisten Karin Erlandsson funderar över kärlek slitstark som stadigt morgonkaffe.

Jag föll för hans magmuskler

kärlek. Kan kärlek vara något så oromantiskt som att bara stanna? 17.2.2017 kl. 21:35

År 1994 var jag som sextonåringar är mest, och jag var väldigt mycket okysst. Jag övade på tomater, för det stod i ungdomstidningen Frida att det var bra att öva kyssar på just tomater. Jag hade alltid en känsla av att det inte riktigt var samma sak.

I slutet av sommaren deltog jag som vanligt i Kyrkans ungdoms stora familjeläger i Pieksämäki. Deltagarna kom från hela Borgå stift, också, till exempel, från Åland.

Då man är sexton och befinner sig på ett kristet familjeläger, är det inte, kan jag avslöja, lovsången som är viktigast. Vem man står bredvid under lovsången är betydligt viktigare. Särskilt om han heter Simon och har lägrets läckraste solbränna.

Simon var lägrets snyggaste kille. Dessutom var hans föräldrar missionärer, och sånt smällde högt i de här kretsarna. Simon var brunbränd, hade lockigt hår, var lite blyg och kunde spela volleyboll. Å herregud (fast det sa vi inte).

Simons kompis hette Fredrik. Han spelade gitarr. Mycket mer än så noterade vi inte angående Simons kompis.

Men så kom den där eftermiddagen då vi, ett större gäng fnittrande flickor, fick för oss att känna på Simons magmuskler. Vi gick fram till Simon (och Simons kompis, men honom såg vi knappt) på volleybollplanen och framförde vårt ärende.

– Vi vill känna på dina magmuskler.

Då, i en eufori av helighet blandad med undertryckt och samtidigt uppvaknande sexualitet, kändes det logiskt.

Så vi, en grupp på sju fnittrande tjejer, kände på Simons magmuskler.

Jag kan inte minnas att det var något speciellt med Simons magmuskler, men det kan hända jag missminner mig. Det som hände efteråt satte agendan för resten av mitt liv.
För att vara artiga ville vi, sju fnittrande tjejer, också känna på Simons bleksiktiga kompis magmuskler.

Det var nu det magiska hände. Simons oansenliga kompis hade betydligt mer imponerande magmuskler än Simon. Hm, tänkte jag. Var det Fredrik han hette? I år har vi varit gifta i nitton år.

Jag antar att jag borde veta vad kärlek är. Vet någon det? Vi gifte oss då vi var 20 år. Jag är skrynkelfri och glad på alla bröllopsbilder, men o du milde, vi var ju barn. Det har funnits perioder då jag känt skam för att vi gifte oss så tidigt, någonslags ruelse över det huvudlösa och vanvettiga i att veta så lite och ändå satsa allt. Kan man satsa allt om man inte förstår innebörden av allt?

Till tioårig bröllopsgåva köpte vi en kaffekokare åt oss själva. Så mycket hade vi vid det laget listat ut att kärlek inte var champagne, det var kaffe. Kärlek var inte resor till Paris, utan måndagsmorgnar då gott kaffe fick oss att fungera.

Snart har jag varit gift hälften av mitt liv. Vid det här laget känner jag om inte stolthet, ändå en viss tillfredsställelse över att vi fortfarande är gifta. Det är ändå ganska bra jobbat. För det har inte varit lätt. Det har varit depressioner, nästan otrohet (hur definierar man?), missfall, sekundär barnlöshet, utmattningar och gräl som pågått flera dygn.

Vid det här laget tror jag att kärlek är något så oromantiskt som att stanna. Att fortsätta vara varandras viktigaste människor, att inte vara riktigt lycklig förrän man fått dela glädjen, att inte vara riktigt ledsen förrän man gråtit tillsammans. Att resa sig gång på gång och hjälpa varandra skrapa ihop smulorna. Att koka kaffe åt varandra på måndag morgon.

Och så är det där livet man delar, den där vardagen med grötkladd på vaxduken som verkligen borde bytas ut, vessastädningen som tar tre minuter för mig och femton för honom, den halvdana dammsugningen, räkningarna i plåtburken, de många tv-serierna, citaten som bara vi minns men som vi har anledning att säga minst en gång i veckan.

Det är inloggningar och jumppapåsar och lördagskorv och bearneisesås på fredag. Det är bilbesiktningar och garagestädningar och lampor som ska bytas, knöliga madrasser, textmeddelanden med ”Var är du?”, och insikten att vi inte ska samarbeta. Så länge vi inte samarbetar löper vårt vardagsliv friktionsfritt. Han har sitt ansvarsområde, jag har mitt, och då vi delar gör han bara fel. Jag vet förstås vad kärlek är. Jag lever ju i den, jag upplever den varje dag.

Det borde komma någon gudlig knorr på den här texten. Religiöst färgade texter vill ofta bygga åsnebryggor höga som katedraler för att få ihop den andliga parallellen.
Jag kunde förstöra den här texten genom att till exempel dra paralleller mellan den äktenskapliga kärleken och Guds kärlek. Det tänker jag inte göra, för blir inte den jämförelsen fadd åt båda hållen?

Men jag tänker vara tacksam, och som kristen har jag någonstans att rikta det tacket. Jag är tacksam nästan varje dag för de där magmusklerna som var så fasta att jag märkte honom.

(Om ni, liksom mitt sextonåriga jag, häpnar över muskulaturen, kan jag avslöja att två timmars trumpetspelande om dagen gör mycket för magrutorna. Så egentligen är det här inte en berättelse om hur jag och min man träffades, utan en reklamkampanj sponsrad av KU:s blåsorkester.)


I serien Tro, hopp och kärlek.
i Kyrkpressen skriver
Karin Erlandsson om
hur man får och upprätthåller en tro som håller
trots vardagens slitningar.

Följ med serien i pappers-KP!

Karin Erlandsson



pro ecclesia. Kyrkans medalj för förtjänstfullt arbete beviljas Kyrkpressens chefredaktör May Wikström. 11.12.2018 kl. 11:20

sammanslagning. De tre församlingarna Kronoby, Nedervetil och Terjärv begär en utredning med tanke på en eventuell sammanslagning . Men något initiativ till sammanslagning har ännu inte gjorts. 30.11.2018 kl. 15:33

advent. I advent känner många att julsnaran dras åt kring halsen. Men tänk om det inte skulle vara så. Här kommer sex tips till den som känner sig trött i förväg. 29.11.2018 kl. 13:52

de vackraste julsångerna. En miljon finländare samlas varje jul för att sjunga tillsammans. För årets julsångsval står två Korsholmskantorer. 28.11.2018 kl. 16:38

biskopsval. Sixten Ekstrand, direktor vid Kyrkans central för det svenska arbetet, ställer upp i biskopsvalet i Borgå stift. Margareta Puiras, församlingspastor i Karis-Pojo, är ombud för hans valmansförening. 26.11.2018 kl. 10:46

matteus. När domkapitlets beslut gick emot församlingsrådets åsikt i valet av kyrkoherdevikarie skickade besvikna medarbetare brev till biskopen. Domkapitlet hänvisar till den formella kompetensens tyngd – en riktlinje som inte tycks ha nått fram till församlingsrådet. 22.11.2018 kl. 09:26

församlingsvalet. Närpes. Femton platser av 23. Framgången för den nya listan i Närpes överraskar även initiativtagaren och röstmagneten Ulla-Maj Wideroos. 19.11.2018 kl. 18:20

församlingsvalet. Borgå stift höll ställningarna när det gäller röstningsaktivitet. 16 procent av församlingsmedlemmarna röstade mot 15,7 i förra valet. Mest ökade aktiviteten i Replots församling. 19.11.2018 kl. 18:09

biskopsval. Lisa Enckell, präst som jobbat som sjukhuspräst, missionär och nu är journalist på Yle ställer upp i biskopsvalet i Borgå stift. En valmansförening för henne håller på att bildas. 19.11.2018 kl. 09:40

församlingsvalet. Resultaten från församlingsvalet börjar ramla in. I Borgå stift verkar det igen en gång som att österbottningarna varit pigga att ta sig till valurnorna. I Esse deltog 46,8 procent av de röstberättigade och också i Larsmo steg valdeltagandet till hela 37,1 procent. I Närpes steg valdeltagandet också rejält jämfört med senaste val. 18.11.2018 kl. 22:50

församlingsvalet. 32 800 röstberättigade medlemmar i Helsingfors finska och svenska församlingar använde sin rösträtt i dagens församlingsval. Det betyder att röstningsprocenten stannade på 11,3 procent vilket är samma nivå som vid föregående församlingsval för fyra år sedan. 18.11.2018 kl. 20:56

Åbo. Varje vecka öppnar de sitt hem för studerande. Målet är att så en kärlek till kyrkan hos dem som ska tjäna den i framtiden. Samtidigt förenar söndagslunchen också människor som inte skulle fira gudstjänst tillsammans. 16.11.2018 kl. 16:05

kyrkoherdetjänst. Fred Wilén, som för tillfället jobbar som kaplan i Borgå domkyrkoförsamling, har valts till tf kyrkoherde i Matteus församling i Helsingfors. 13.11.2018 kl. 22:00

teater. Döden är det som allt levande har gemensamt, men vi måste öva oss på att vara i närheten av det vi är mest rädda för. 13.11.2018 kl. 09:53

församlingsvalet. De första siffrorna från församlingsvalet visar att valdeltagandet i förhandsröstningen i många större församlingar stannar på en lägre nivå än för fyra år sedan. Ett undantag är de svenska församlingarna i Helsingfors. 12.11.2018 kl. 10:05

Konst. Pauliina Kittilä läste en bibeltext om hur Hesekiel profeterade över döda ben och väckte dem till liv. Bibelstället och bön ledde henne till en tjänstledig höst, en målarresa till Finlands fyra hörn – och en sommarutställning i Helsingfors domkyrkas krypta. 15.6.2023 kl. 13:54

ÄMBETSFRÅGAN. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, har på eget initiativ avsagt sig prästämbetet i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 15.6.2023 kl. 11:06

LIVSBERÄTTELSE. Gud visar sin storhet i bön då han förvandlar, leder och upprättar. Det säger Saul Mäenpää, delägare i Friends & Burgers. – Jag ber inför arbetsdagen och inför möten. När man praktiserar bön ser man också med tiden Guds svar. Det är mycket som börjar med bön. 14.6.2023 kl. 14:00

LIVSFÖRÄNDRING. Under sin uppväxt och sina konststudier i Serbien fick Ivana Milosavljevic en bild av en avlägsen Gud som bryr sig om och älskar oss, men vars kärlek man måste förtjäna. Kyrkan förstärkte den bilden med sina regler och ritualer. 14.6.2023 kl. 10:00

konfirmand. Ingrid Björklöf blir konfirmerad i Åbo svenska församling i år. – Konfirmandtiden har öppnat min syn på tro, säger hon. 15.6.2023 kl. 19:00