För några år sedan uppträdde estradpoeten Nino Mick i en kyrka i Malmö. Det startade en inre process: hen behövde utforska sin gudsrelation. Nu skriver Nino Mick en föreställning som ska turnera i kyrkor – om transfrågor, Gud och klimathot.

Det var kraftfulla ögonblick när Nino Mick första gången som transperson framförde sin poesi i en kyrka. Att Nino Mick är transperson betyder att hens könsidentitet i dag skiljer sig från det kön som hen registrerades som vid födseln.

– När jag fick inbjudan att uppträda blev kyrkan en plats som jag fick återerövra. Som barn var jag mycket i kyrkan, och som sjukskriven deprimerad tonåring var kyrkan det enda sammanhanget där jag inte behövde prestera. Men när jag kom ut för mig själv som queer (som icke-heterosexuell, red. anm.) gav kyrkorummet en känsla av att jag inte var välkommen.

Det var inte så att någon i kyrkan sade något elakt om Nino Micks nya könstillhörighet.

– Jag vågade ju inte ens testa att vara queer i kyrkan, utan drog mig undan självmant.

Människorna i kyrkan hade i stället på ett subtilt sätt kommunicerat att kyrkan består av heterosexuella personer som antingen är män eller kvinnor.

– Det handlar om hur man pratade om homosexuella när jag var barn och tonåring. Ingen trodde att homosexualitet hade något att göra med någon i rummet, och där satt vi ändå. Den här typen av händelser gav mig en känsla av att min församling inte ville ha mig där som queer, men de formade också min gudsbild. Jag kände att Gud inte ville ha mig med.

Vattnet stiger, arken fylls

Efter framträdandet i Johanneskyrkan i Malmö började Nino Mick processa sitt förhållande till kyrkan och Gud.

– Jag skrev mycket om min relation till Gud, som jag inte kan få att försvinna. Den finns ju där. Som tonåring tvivlade jag en del på Guds existens, men det var först när jag kom i konflikt med kyrkan som jag verkligen började känna att Gud finns. Helt tydligt var det ju en relation som jag förhöll mig till.

Nino Mick ansökte om ett kulturstipendium från Svenska kyrkan för att utforska ämnet närmare, med utgångspunkt i den bibliska berättelsen om Noa och flodvågen. Stipendiet kom hösten 2015, och tack vare summan på 100 000 kronor kan Nino Mick nu fullt ut ägna sig åt projektet Ninos ark.

– Noas ark är en fruktansvärd berättelse. Ändå berättas den ofta för barn. Det är mycket gulliga djur, fina färger och en fenomenal regnbåge i slutet. Den slutar med en stark känsla av hopp.

Men det som inte syns i barnböckerna är alla som lämnas utanför arken. De som dör när syndafloden kommer.

– Det som bränner till för mig är att det var just en hona och en hane av varje art som fick följa med i arken. Det är lätt att relatera till den indelningen som transperson, för det är så samhället ser ut. Vi tvingas välja mellan två omklädningsrum, varav inget känns rätt. I förlängningen måste vi välja om vi vill ha en plats i arken. Vi lever hela tiden med den stora risken att bli avvisade om vi inte passar in i de färdiga kategorierna.

Rädslan att bli avvisad, att lämnas kvar utanför arken, återfinns i relationen till Gud.

– Får jag komma till himlen eller inte? Havet stiger och det går inte att kontrollera. Kommer jag att bli ensam kvar när arkens dörr stängs?

Hen kommer fram till att grundfrågan är om vi kan lita på Gud.
– Skulle jag få följa med i arken, trots att jag varken är hona eller hane?

”Och vår Gud hade alltid lärt oss givmildhet, så dom sa: ’Har du ingen skam i kroppen? Här. Du får lite av oss.’ ”

Ur Ninos ark

Vattnet stiger, inte bara i sagan

Förutom transfrågor och Gud kommer Ninos ark också att behandla klimatförändringarna, som enligt Nino Mick är hens generations största skräck.

– De är som havet i berättelsen, som bara stiger och stiger. Vi saknar kontroll över förändringarna, men de pågår hela tiden. Var finns Gud i det här?

Som 90-talist har Nino Mick växt upp med ett ekonomiskt sätt att prata om samhället.

– Ekonomisk tillväxt har känts som ett väldigt naturligt argument. Men det är inte neutralt. Jakten på ekonomisk tillväxt har hela tiden prioriterats högre än att bevara jorden som en plats vi alla kan leva på.

Under hela hens livstid har det pågått förhandlingar mellan länder om klimatet.

– Ekonomisk tillväxt och frihandelsavtal har alltid trumfat över miljöfrågor. ”Okej, vi ska ha som mål att sänka koldioxidutsläppen – i den mån det inte påverkar ekonomin.” Resultatet ser vi 25 år senare. De framsteg som ändå gjorts har ätits upp av ekonomier som vuxit med hjälp av till exempel kolkraft.

Det senaste året har också inneburit förändringar i samhällsklimatet.

– Vi har gått från en uttalad politisk vilja för öppna gränser till att gränserna har stängts. Jag har tänkt på det här utestängandet i form av arken. Vem drunknar? Är det verkligen jag som transperson – men som också är vit och medelklass som kan försörja mig på skrivande – som lämnas utanför? Är det verkligen jag som inte får följa med på arken som byggs, om det är en nyliberal lyxkryssare som växer fram?

Vattnet sjunker undan

Nino Mick ser fram emot samtalen efter föreställningarna.

– Jag vill att det ska drickas kyrkkaffe efter föreställningen och att vi ska föra ett djupare samtal. Det behövs för att världen ska bli bättre.

Nino Mick hade inte velat ge sig in i kristna sammanhang igen om inte hen hade upplevt att kyrkan är en motkraft till de nyliberala och individualistiska strömningarna.

– Kyrkan kan vara en tung institution ibland, men jag måste erkänna att det känns tryggt att det finns den typen av allierad i frågor som jag tycker är viktiga. Det betyder något när biskopar skriver brev. Kyrkan känns som en bromskloss som hindrar att vi skenar iväg i väldigt otäcka riktningar.

Föreställningen Ninos ark turnerar under hösten 2016 och våren 2017 i svenskspråkiga kyrkor, främst i Sverige. Också finlandssvenska församlingar kan ta kontakt om de är intresserade av en föreställning.