Diagnos: människa

För otåliga människor, så som jag, måste nog väntan vara en sorts lidande. Någon har faktiskt beskrivit lidandet som ”när saker och ting känns långdragna och jobbiga. Att inte kunna acceptera verkligheten som den är och att vilja ändra den”.
Så måste det ha känts för lärjungarna, Maria och de andra som trodde på Jesus när han blev korsfäst på långfredagen. Ofta är det minst lika hemskt att stå maktlös vid sidan om och se på som att själv befinna sig i elden. Den sjuka är oftast lugnare än de anhöriga. För mig innebär åskådarplatsen också lidande.

På långfredagen inleds gudstjänsten med tystnad. Ingen orgel, inga klockor. Altaret är tomt. Inga blommor, inga symboler.
För lidandet i sig kan inte förklaras eller definieras. Tortyr i något fruktansvärt fängelse långt bort är väl det närmaste man kommer bilden av korsfästelse i dag. Men det betyder ju inte att tortyr skulle vara det enda ”riktiga” lidande i världen. Alla har sitt eget kors att bära, alla har lidande inom ramarna för sitt eget universum. Alla vet hur det känns att lida även om lidandet i sig inte kan inte jämföras. Det är alltid mest synd om mig.

Lidandet ska inte heller förhärligas. Jag tycker inte sången om hur ”hammarslagen ekar än i dag” är särskilt trevlig. Lidandet är alltid, per definition, fel. Det var ju inte så här det skulle bli.

Genom historien har religionen olyckligt nog ofta fått stå för förklaringen när det kommer till psykiskt lidande. Trons principer har gett lidandet en mening. Gud straffade och prövade och plågade – människan led.
Numera, läser jag, har vi delvis bytt ut det religiösa språket mot medicinska termer. Vi får en diagnos i stället för förbön. När lidandet får ett vetenskapligt namn, en diagnos, känns smärtan ibland en aning mer hanterlig. Ja, vi har faktiskt blivit rätt bra på att klassificera det psykiska lidandet men är fortfarande inte i stånd att ta bort det. Trots nya diagnoser och mediciner kommer lidandet alltid att finnas kvar.
– Människan är i botten en lidande varelse, säger den svenska filosofen Fredrik Svenaeus. Lidandet är inte något som vi kommer undan. Det söker sig alltid nya vägar.

Men när du lider så minns att du inte är ensam. I Tyskland kallas långfredagen för Karfreitag, sorgens dag. Engelsmännen säger Good Friday, för långfredagen är också dagen då Gud och människa försonas.
Enligt kristendomen finns det ett samband mellan lidande och räddning: Den långa fredagen när Jesus led på korset led han för vår skull. Han led för att det som gått sönder mellan Gud och människan skulle bli helt igen. Jesus uppdrag var att öppna dörren mellan himmel och jord så att de som längtar till Gud ska kunna komma till honom.

Vi har en lidande Gud som vet hur smärta känns.

”Jag tänker på dig Herre,
du känner all tortyr,
Du är där fångar plågas
och där förföljda flyr”

skriver Margareta Melin.

Vi är aldrig ensamma, inte ens i det
djupaste lidandet.


Följ redaktionens påskvandring i Kyrkpressen 14–15/2012 eller på webben.